Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1869, sida 1

Cornelia blickade mellan vecken på sin hufvudduk. Rosa och Gabriele lutade sig ut öfver vagnsdörrarne för att få en blick af scenen, hvilken de, uppfyllda af dödsångest, föreställde sig förfärlig. — Håll! För Guds skull håll! utropade de och svängde sina näsdukar, och i nästa minut rullade vagnen tram till korset, der Herzbusch med möda hejdade de skummande hästarne. Likasom de redan närvarande med stum förvåning stirrade på de nykomna, så flögo dessas blickar åter oroligt omkring i kretsen, likasom för att bedöma olyckans omfång. — De lefva alla, hviskade Rosa under en ström af tårar, ty verkan af den ångest, som så länge plågat henne, var så stark, att hon ej längre förmådde bekämpa den. — De lefva alla, bekräftade Gabriele, hvars ögon voro riktade mot Fortis. — De lefva alla, och likväl har en olycka skett. Derefter uppreste hon sig för att upptäcka den, mot hvilken hon först kunde vända sin vrede. Vid vagnens inträffande hade de närvarande blifvit så bestörta, att under de första ögonblicken fann ingen ord för att ens uttrycka en helsning. Theodor var den förste, som bröt tystnaden. Likasom drifven af en misslesdande instinkt, sökte han att under en trotsig hållning dölja hvad han kände och fruktade. Jag är mycket öfverraskad att se dig här, bästa Gabriele, sade han med stolt missbilligande, — om du blifvit hitförd af slumpen eller genom smällen af oskad liga skott, så kan jag endast ge dig de