Mindre Teatern. Min hustru vill ha roligt. Originalkomedi i 3 akter af Johan Jolin. Bland de få män, som med framgång bidragit att lägga grunden till en inhemsk, svensk dramatik, intager Johan Jolin ett välförtjent aktadt rum, såsom representant af sedekomedien och det borgeliga dramat. Den starkt utpräglade, moraliska tendens, som genomgår denne författares dramatiska arbeten, har ofta gifvit anledning till den anmärkningen, att han gerna vill ,,predika och ,, moralisera. Denna anmärkning har tillochmed blifvit framställd i form af klander, men detta klander är en orättvisa. Vär brist på inhemska dramatiska alster och tidsandans begär efter sceniska förströelser ha nödgat oss att genom öfversättningar från utlandets och isynnerhet från Frankrikes teaterlitteratur söka fylla denna brist. Men — vi k den nyaste fravsyska litteraturens moral, och i betraktande af teaterns obestridliga inflytande på en nations sma och sedlighetskänsla, kan man ej annat än beklaga, att en del af dessa utländska produkter hos oss en tid vunno insteg. Lyckligtvis har den allmänna opinionen! inom vårt land redan uttalat sin förkastelsedom öfver dylika alster, och derigenom älven gjort rättvisa åt en författare, ! som aldrig förlorat ur sigte teaterns vackra uppgift att söka förädla smaken, och som ej underkastat sin rika begafning en missriktad smaks nycker. Äfven i Jolins nyaste dramatiska alster Min hustru vill ha roligt finna vi de egenskaper, som karakterisera hans före-. gående arbeten: en genomgående moralisk tendens, vackra och väl sagda tankar samt, isynnerhet hvad detta stycke beträffar, en utmärkt väl anlagd och genomförd planläggning. j Styckets karakterer äro visserligen helt alldagliga typer, som ej åsyfta att väcka vår beundran; men de flesta frammana dock intresse och sympati genom sin natursanning. i Den bäst tecknade karakteren är obestridligen den glade, varmhjertade brukspatronen Figge Kullner, hvars oförargliga skämt sprider ett behörigt ljusskimmer öfver den allvarligt hållna taflan. Han är enå representant af denna sanna humor, som ovilkorligen framkallar ett hjertligt leende, utan att siänka sig till det burleska. ÅAfvan den förnumstige vaktmästaren Träff är en ypperligt skizzerad, komisk typ. i Mot teckningen af styckets hufvudperson, Leonora, den unga frun, som , vill ha roligt, kan anmärkas, att författaren 1 stan uraktlåtit att under de två första akterna behörigen antyda hos henne dessa, t genom uppfostran och det derigenom al5 1 na alla ippriga strade njutningsbegäret nedtystade, bjertats egenskaper, hvilka hon dock miste. ega, ty annars vore ej kärleken och den genomgångna pröfningen fullt tillräckliga motiver för att åstadkomma den fullständiga förindringen hos den i slutet af andra a djupt fyrödmjukado qvinnan, och en sin tro lika djupt förorättade hustrun, hvilken i tredje akten frivilligt i återkommer som den kärleksfulla, angrande c och anspråkslösa makan. I första akten, ander den scen då presidenten talar om ; sin tillinmade italienska resa, och Leonora attalar sin önskan att medfölja föräldrarne, I d 0 0 ( 1 f e åter försattaren henne visserligen refici era ett sägonblick öfver sina högre pligter som maka, men det är äfven allt, och letta är en svag punkt i den föröfrigt väl ecknade och genomförda karakteren. I De öfriga personerna, den unge, ädle a mannen, samt den ruinerade fadren, y rmå ej väcka vidare intresse än det, som d ramkallas genom deras ingripande i hand-io ingen, och hvad den törre avgår, torde;? orsaken dertill vara hans — nästan öfvernenskliga fullkomlighet. E En synnerlig förtjenst hos detta stycked ir, som ofvan blifvit nämndt, dess ut-f märkta planläggning. Åskådaren försättes y ögonblickligen midt in i handlingen, som o ortgår raskt och naturligt, samt på sam-( na gång väcker och oafbrutet bibehäler i ntresset. Flera af scenerna äro af storil lramatisk, nästan gripande, effekt, såsom if ik