Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

sedra förklaringar. Eller ännu bättre, gif mig piska och tömmar och luta er ät sidan, så att jag kan se vägen. Reiber, som var belåten öfver att få orsak till ett nytt dröjsmål, stod just i begrepp att lemna henne tömmarne, och Gabriele uträckte just sina händer derefter, då hon plötsligt hejdades deruti af Rosa. — Derborta springer Fortis hund, sade den sistnämnda och pekade mot skogen. Gabriele följde med blicken den antydda riktningen; hon varseblef hunden och äfven skogvaktarens, som sökande följde den förste. — Herzbusch är i närheten, svarade hon och tog ett djupt andetag, hvarefter hon förde sina små händer till sin mun och ropade skogvaktarens namn två gånger inåt skogen. Hundarne stannade och lyssnade; men straxt derefter svarade ett högt , Hallo! och Herzbusch frambröt ur busksnåren bakom dem samt skyndade till vagnen. — Hur långt äro vi från stenkorset? frågade Gabriele, så snart Herzbusch hade kommit så nära att han kunde förstå hennes ord. — Min nådiga fröken, om ni ämnar er till stenkorset, så har ni tagit en nästan motsatt riktning, svarade Herzbusch med ett uttryck af förvåning, — ni beböfver minst en halftimma för att hinna härifrån och dit, och då måste hästarne göra sitt bästa. Men jag trodde att Reiber kände vägen genom skogen? — Förfärligt! utropade Gabriele och såg sig rådvill omkring, — antingen hittar Reiber inte vägen, eller också har han med flit fört oss vilse — —