Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

bekant, lånadt från Victor IIugos skräckdrama le roi samietse, hvars handling blifvit af den italienske textförfattaren förlagd från franske konungen Frans I:s hof till Mantua. Sålunda har operan i st. f. den franske konungen fått en italiensk hertig, i st. f. Triboulet narren Rigoletto 0. s. v., under det att frivoliteterna, skändligheterna och gräsligheterna äro desamma. Hvad musiken beträffar, så har Verdi här, likasom i sina operor öfverhufvud, visat, att han i behandlingen af situationer och stämningar, som synas honom deraf förtjenta, väl förstår att frambringa momenter af så väl musikalisk som scenisk verkan. Rigolettos aria och derpå följande duett med Gilda i andra akten samt qvartetten och åskscenen i fjerde akten äro nummer, som ifven af stränga och mot den Verdiska musiken i allmänhet föga gynnsamt sinnade kritici blifvit tillerkända musikaliskt värde. I afseende på dramatisk karakteristik torde dertill ännu böra räknas Rigolettos scener i tredje akten. Redan i yttre måtto motbjudande geno sin vanskaplighet, är operans hufvudperson, narren Rigoletto, icke mindre vidrig genom arten af sitt narrspel. Det är denne narr ex prosesso icke nog att genom putslustiga upptåg, insällen o. d. roa sin furstlige herre och dennes omgifning, eller att under skämtets täckmante Siga sanningar, som ingen annan vågade framföra, och gissla hofmännens fala smicker och kry pande lismeri. Med cynis het gycklar han öfver de heligaste känslor, hånande en makes bäfvan för sin äktenskapliga sällhets sköflande, en faders smärta öfver sitt barns skändade ära — och detta, oaktadt han sjelf är far och med innerlig ömhet fästad vid sin enda dotter, likasom han äfven en gång sjelf varit en lycklig make, ännu i djupet af sin själ egnande minnet af sitt barns bortgångna moder en till vördnad gränsande hängifvenhet. Förbannad af den gamle Monterone, tår den öfvermodige narren dock slutligen erfara att det finnes en nemesis. Ilatets mått är rågadt, och narrens träsvärd förmår icke afvärja hämndens pilar. På de förbittrade hofmännens föranstaltande bortförd och öfverlemnad i hertigens våld, faller Rigolettos egen dotter ett offer för den furstlige vällustingen. Om således Rigolettos parti än innehåller mycket vidrigt och oskönt, så erbjuder detsamma dess innehafvare derjemte dock icke så litet att göra utaf i dramatiskt hänseende. Rigolettos fasa vid den öfver honom uttalade förbannelsen, hans bitterhet mot natur och menniskor, som gjort honom till ett vidrigt odjur, hans djupt kända faderskärlek, den undertryckta, under narrens visa framskymtande och sedan oslöjadt uppenbarade ångsten för dottrens öde, samt icke minst den glödande hämndkänslan mot förföraren, äro momenter som, pointerade med den kraft och sanning hvilka utmärka hr Guadagninis framställning, måste blifva at gripande verkan. Hr G:s så till spel som sång lyckade återgifvande af denna svåra roll har ytterligare befästat hans rut vunna anscende såsom skicklig scenisk sångare. Qvinligt behag, varm känsla och ett musikaliskt vackert föredrag göra fru Marinoni till en älsklig representant af Gilda, narrens dotter, som, skön och oskuldsfull, blolt kunde älska, förskjutas — och döför den, som stulit hennes hjortas frid. I Gildas bekännelse inför fadren, och då hon under de vilda utbrotten af dennes hämndkinsla erinrar honom om det föronlighetens bud, som ger, att ,,s vi förlåta, skall oss himlen tillgift ge, var fru M:s framställning särdeles god. Den furstlige libertinen, Mantuas hertig, representeras af hr Sahattini. Ledig och fri i hållning och åtbörder, fyller hr S. utan tvifvel här sin plats i hvad beträffar partiets dramatiska del. I afseende på sången är han i denna opera bättre än i någon af de föregående, i hvilka han här uppträdt. Arian itredje aktens början, det enda tillfälle, då en skymt af verklig känsla tyckes röra sig i hertigens själ, föredrogs af hv S. med en mjukhet i stämman, som denne sångare utan tvifvel skulle vinna vid att oftare söka ernå. IIertigens populära canzone togs i ett långsammare tempo än man här blifvit van vid, och fick derigenom en något sentimental anstrykning. I den intressanta qvartetten togo fröken Iolmbergs (Maddalena) och hr Garcias (Sparafucil) vackra röster sig väl ut. Hr Custellis stämma torde icke ega all den tonstyrka, som för Monterones parti beräknad, men hr C. sjöng emellertid det lilla partiet kori2kt och bra. Att den unga kören ännu är något stapplande lärer väl ingen undra öfver Andra ojemnheter förekomma äfven, men