Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

farten, och i skarpt traf ile e de genom den höstliga skogen, likaso hade de ej känt vagnens tyngd. — Klockan fattas endast tjugo minuter i nio, anmärkte Gabriele, då hästarne plötsligt veko af på ett nästan omärkligt vagnsspår, — hinna vi fram till korset på tjugo minuter? — Svårligen, svarade Herzbusch och skakade på hufvudet, — men vi skola se hvad som kan göras; jag begriper inte hvad Reiber tänkte på, då han förde er till denna del af skogen. — Kanske han med afsigt förde oss vilse? — Det tror åtminstone jag, som känner honom litet bättre än han torde önska. Nådig fröken tänker väl sammanträffa med unge herrn vid stenkorset? — Uvarför tror ni det? Eller vet ni att herr Hainfeld nu befinner sig der? — Jag vet det inte bestämdt, men den unge herrns hemlighetsfulla försvinnande så tidigt utan mig, och hundens qvarlemnande, har gjort mig orolig. Jag beslöt att följa efter honom, och för att lättare finna hans spår, tog jag hunden med mig. Sedan två timmar har jag drifvit omkring i skogen utan att upptäcka hans spår, — ett annat misstänkt tecken, — och nu hör jag af er att ni ämnar er till stenkorset, hvilket har väckt den tanken hos mig, att er tidiga utfart kunde stå i förbindelse med unge herrns morgonvandring. — Ni håller ju af unge herrn? — Jag håller mycket af honom; han är född till jägare. — Hvarför är ni orolig för honom?