Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

inte första gången jag handterat en piska, och skynda er, ty vi ha nu mindre tid att förlora än för några veckor sedan på grässoffan vid milstenen, der en viss herr Magnus von Lehmburg — — Ilan sade ej något mera, ty den häpne Reiber hade sprungit ned från vagnen och betraktade uppmärksamt hästhofvarne för att undandraga sitt ansigte de på honom riktade blickarne. Herzbusch deremot fattade tömmarne, piskan klatschade, och bort rullade vagnen på den ojemna vägen, skramlande och vacklande hit och dit, likasom måste den krossas mot de närstående trädstammarne. Reiber blickade efter vagnen så länge han kunde urskilja den. Svetten frambröt på hans panna, i så hög grad hade skogvaktarens hemliga ord gripit honom. — Ah, denne skogvaktare, mumlade han slutligen för sig sjelf, i det han gick framåt med sänkt hufvud, — om jag bara en enda gång — -och likväl var det en lycka att jag slapp följa med och ej belösde träda inför deras ögon; — jag hade då bestämdt förderfvat alltsammans. Under dessa betraktelser tog han af inåt skogen för att på närmaste håll anlända dit, der den från stenkorset hemfarande vagnen åter måste beröra stora vägen. Han kände ju alla vägar och stigar, och företrädesvis låg det honom om hjertat att ej låta någon annan köra vagnen tillbaka till slottet. Herzbusch lemnade hästarne emellertid lösa tömmar och sparade ej piskan. De ädla djuren tuggade i början sina med hvitt skum betäckta munlag, men snart tycktes de finna behag i den snabbare