Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

— O, min nådigaste fröken, hostade kusken. — Tyst, ljöd det från Gabrieles läppar, — ursäkter hjelpa nu inte mera. Är ni i stånd att föra oss på den kortaste vägen till stenkorset? fortfor hon vänd till Herzbusch. — Ja visst, nådig fröken, — hvem skulle känna skogen bättre än jag? — Godt, bäste skogvaktare, så visa mig den tjensten att bli min kusk i dag. — Med glädje, svarade Herzbusch och tog bössan från axeln, men Gabriele återtog hastigt: — Det är inte plats för oss alla, dessutom måste vi lätta vagnen. Emedan vi, genom er skull, irrat omkring så länge i skogen, fortfor hon och vände sig till Reiber, — så skall ni stiga ned och lemna Herzbusch er plats. — Min allernådigsta fröken, hvad skulle min nådige herre säga, om jag skiljde mig från hästarne? svarade Reiber jemmerfullt för att åstadkomma en ny tidsutdrägt, — jag kan och bör det inte; hästarne skulle bli oroliga, så snart de märkte att jag sjelf inte höll tömmarne och att de voro anförtrodda at andra händer, som ej — — — Stig ned, jag befaller det, afbröt Gabriele häftigt, — hvad som sker med hästarne blir på mitt ansvar. — Om den nådiga fröken befaller, så måste jag lyda, svarade Reiber hostande och började långsamt ordna tömmarne. Men i samma ögonblick stod Herzbusch bredvid honom invid vagnen. — Var lugn för hästarne, sade han kta och närmade sina läppar, likasom händelsevis, intill Reibers öra, — det är