Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 3

v Tx UTRIKES FRANKRIKE. Som man torde påminna sig, har ett telegram meddelat, att England skulle erbjudit sin förmedling i den fransk-belgiska konflikten. Af Gladstones yttranden i parlamentet och i hans sednaste valtal ser man, att det nuvarande engelska whigkabinettet — i motsats till den förra Russelska interventionspolitiken — är bestämdt för att icke påtränga andra stater sina goda råd, med undantag af, då de rentaf påkallas. Om således underrättelsen om den erbjudna engelska förmedlingen är mera än ett rykte, kan man deraf sluta, icke blott att situationen erbjuder allvarsamma svårigheter, utan tillika, att konungen af Belgien påkallat den engelska regeringens goda tjenster. Att så i verkligheten skett, synes äfven framgå af ett telegram från London, som meddelar, att drottning Victoria sändt egenhändiga skrifvelser till kejsar Napoleon och konung Leopold. Drottningen har förut vid liknande tillfällen sändt bref till europeiska monarker, såsom t. ex. år 1866 till konung Wilhelm af Preussen och kejsaren af Österrike kort före utbrottet af kriget, och våren 1867 till kejsar Napoleon och konung Wilhelm, då den luxemburgska tvisten var nära att framkalla en blodig sammandrabbning vid Rhen. Erfarenheten talar således för, att den engelska drottningens egenhändiga fiedsepistlar icke kunna anses som någon lugnande spådom för den europeiska situationen. För öfrigt uttalas i korrespondenser från Paris den bestämda öfvertygelsen, att Belgien skall gifva efter. Laguerroniere har återvändt till sin post i Brissel, försedd med nya instruktioner, hvilka sägas vara hållna i en moderat och försonlig anda. Den förre utrikesministern Drouyn de Lhuys har, enligt ,,Gaulois, den 13 dennes haft ett samtal med kejsaren, som räckte flera timmar. Man berättar, att kejsaren ansåg denna sammankomst så maktpåliggande, att han icke gaf sig tid att sända bud efter Drouyn de Lhuys, utan i egen person begaf sig till hans boning. De ofantliga arbeten, som stå i sammanhang med förstörandet af luxemburgerträdgården, ha den 11 dennes förorsakat en ytterst stormig diskussion i lagstiftande församlingen. Nitton millioner francs ha blifvit uppslukade på en plats, som ännu icke har ett enda hus, och detta i en at de aflägsnaste delarne af hufvudstaden, sedan den verldsberömda luxemburgerträdgården blifvit förstörd. Pelletan, som först talade, hänvisade på, att man åter först begått olagligheter och sedan begärde en indemnitetsbill. Då Pelletan tillvitade seineprefekten detta, föll honom Rouher i talet, förklarande, att Haussmann häruti hade handlat etter regeringens beslut. Pelletan gladde sig åt, att ministrarne således kunde göras ansvarige härför. , Det har alltså varit regeringen — yttrade han — som kränkt lagstiftande församlingens prerogativer, enär kommissionen ännu icke rådgjort öfver det förslag, som regeringen redan bragt till utförande. Regeringen har rätt och slätt handlat så: ,I behöfven icke diskutera, utan endast betala-. Under likartade skarpa yttranden fortsatte Pelletan sitt tal. Thiers, Vuitry, Sågris och Rouher deltogo i den skarpa debatten. Slutligen talade Grry, batonnier i hufvudstadens advokatstånd. Gråvy bar nyligen blifvit vald för Juradepartementet, och def var första gången han uppträdde, hvarför man med stor spänning motsåg detta. Har behandlade frågan ur ren juridisk synpunkt och tillintetgjorde fullständigt statsmini sterns argumenter. Detta hjelpte dock icke Oppositionen förlorade naturligtvis i omröstningen, ehuru minoriteten var större än vanligt — 55 röster. Få dagar efter Berlioz död har Frank rike åter förlorat en af sina mest framstå ende män, i det författaren Prosper Me rimee för några dagar sedan aflidit. Meri mee var född i Paris år 1803 och äm