Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

diga känslor stirrade på sin orörlige kusin. De vid skogsbrynet stående landtmännen och den förskräckte skolmästaren erbjödo en grupp, som med hänseende till sin orörlighet knappt skiljde sig ifrån de närstående träden. Men efter en minut försvann denna förlamning, och tanken på verklighet framstod åter för dem alla. Ryttmästaren var den förste, som tog till ordet. — Vi måste hjelpa honom! För Guds skull, fort i vagnen med honom! sade han ifrigt och högt, i det han gick fram till Magnus. Han hade emellertid ännu icke tillryggalagt halfva afståndet, då Magnus reste sig upp, och envist tillbakavisande hvarje biträde, ehuru hans högra arm hängde förlamad, intog han sin förra plats. Hans ansigte var askgrått, ögonen tycktes vilja framtränga ur sina hålor, hans hår, från hvilket hatten hade fallit af, nedsjönk oordnadt öfver hans panna, och för att fullända den afskräckande bilden neddroppade blodet från hans rockärm på den suktiga gräsmattan. — Det är endast en rispa, sade han med af raseri nästan qväfd röst, — min venstra arm är oskadad, och ingenting hindrar oss således att fortsätta striden. Jag får be herrarne ladda. — Striden skall ej fortsättas! svarade Wilford och tog pistolerna, — ty dess förnyande vore detsamma som ett brott. — Den skall och måste fortsättas, om det ej skall se ut som en mot mig föröfvad, feg handling, återtog Magnus skummande af raseri, och dervid kastade han en blick af det djupaste förakt mot Theo