Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

den tanken att de ej skulle inträffa för sent på ort och ställe, började de, sedan den första fjerdedels timman förflutit under tystnad, ett samtal rörande deras förestående uppgift. De aktade sig emellertid att tala så högt att de kunde höras af Reiber och Cornelia, hvilken sistnämnda hade knutit en duk omkring sitt hufvud. — Jag hoppas ännu att saken får en bättre vänning än vi tro, hviskade Rosa till väninnan, — det vore förfärligt om de lyckades utföra sina hemlighetsfulla anslag. Den arme Fortis, om vi blott hade träffat och fått tala med honom. — Då du gaf mig underrättelsen, var han redan borta, invände Gabriele. — Jag frågade Herzbusch efter honom, men han visste ej hvart han begifvit sig, och det föreföll honom besynnerligt, att Fortis icke blott hade qvarlemnat sin hund, utan äfven stängt in honom. Jag tror att skogvaktaren har gått för att söka honom, ty då majoren frågade efter honom, var äfven han försvunnen och hade tagit med sig Fortis hund. Under en längre tid tego de båda fruntimren för att ostördt hängifva sig åt sina bekymmerfulla tankar. — Om vi i dag hindra utförandet af deras skändliga plan, hvem ansvarar oss för att de ej vid ett annat tillfälle förnya sina försök? sade Rosa efter en stund. — Om endast den närmaste faran afvärjes, svarade Gabriele bestämdt, — så ansvarar jag för framtiden. Kännedomen om inbrottet och dess ändamål är ett så hotande vapen i min hand, att jag derigenom kan förvandla de båda kusmerna till mina slafvar. (Forts.)