Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 2

saktiga lögner i ditt hjerteblod. Gif akt ; således! kommenderade han och spände hanen på sin pistol. — Hallt! ropade ryttmästaren och ställde sig framrör Fortis, hvilken, knappt mäktig sina sinnen, äfven gjorde sig i ordning. — Hallt! — Herr von Lehmburg, fortfor han till Theodor, som stod orörlig och med ifrig spänning emotsåg utgången af denna oförutsedda strid, — skall här mördas? Hjelp mig att åtskilja de vansinniga. — Ett! räknade Magnus sjelf och höjde sin pistol. — Herr ryttmästare, tillade han, — min hand är säker, jag träffar, förbi ert hufvud, den oförskämde snyltgästens panna, hvaremot han sjelf hindras att sikta genom er värda person. — Gif rum, bad Fortis, i det han med högra handen upplyftade sin pistol och med den venstra sköt Wilford åt sidan. — Jag viker ej, Hainfeld, ropade otficeren, — drag er tillbaka, ni är offer för ett skurkstreck. — Herr ryttmästare, behåll ni skurken för er sjelf! — Två! räknade Magnus, och pistolmynningarne sänktes emot hvarandra; — jag ber, bäste kusin, gif det sista kommandoordet, ty annars har jag en stor fördel! ropade han till Theodor, hvilken framträdde likasom för att villfara hans önskan. — I lagens namn bjuder jag hallt! ljöd ryttmästarens röst; — ty detta är ingen duell — det är — — — Håll! Håll! ljöd det från gömstället i skogen. (Forts.)