Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 2

derigenom det enda hinder, som kunde förmå oss att afstå från vapnens utslag. Jag står framför er, en fremling, en obekant och namnlös, — om er herr frändes uppgifter visa sig vara grundade, — och just som sådan frågar jag er, vill ni gifva mig upprättelse, eller föredrar ni att jag fattar ett omdöme motsvarande ert besynnerliga handlingssätt? — Ert omdöme bekymrar mig ej, återtog Theodor och ryckte på axlarne; — jag lägger mitt svar i dessa ord: Jag är friherre von Lehmburg, och hvem är ni? Fortis bleknade åter, och hans hand omfattade krampaktigt pistolkolfven. — Välan, sade han derefter långsamt och med eftertryck, — då kan jag ej underlåta att uttala mina trifvel rörande! er omdömesförmåga. Å den ena sidan finner ni det vanärande att kämpa med en man utan namn, med en man som aldrig har begått något, hvilket kunnat nedsätta honom i hederligt folks aktning; å den andra sidan skyr ni ej att till er sekundant välja en person, som erhöll sitt afsked från regimentet under omständigheter, hvilka just ej antyda någon öfverdrifven heder i hans karakter. Med hänseende till dessa sörhällanden kan det ej heller blifva svårt för mig att icke blott afstå från duellen, utan äfven från hvarje! vidare möte med er. Ett hånskratt ljöd från Theodors sida, Magnus deremot ryckte pistolen från sin kusin, och i det han intog hans plats, utropade han ursinnig: — Fördömde tallriksslickare! Om min kusin finner dig för ringa att mäta sig i en strid med dig, så finner jag dig deremot ej för ringa att qväfva dina skurk-!