Om Hatolicismen i Tyskland (Bref från Berlin till Handelstidningen.) Påtvens uppmaning till medlemmarne a de protestantiska bekännelserna att be söka det förestående ökumeniska möte och att der såsom ångerfulla får återvän da i den katolska kyrkans fårhus, har be visat, att en numera tre och ett halft sek: ler omfattande historia icke förmått betag: den katolska kyrkan den öfvertygelsen, at verlden egentligen tillhör henne. Den ka tolska kyrkan kan ej frigöra sig från d tanken, att hon skall återvinna den makt hon en gång egt. Denna tanke slumrade i de salvelsefulla ord, med hvilka påfven i anledning af förutnämnda möte, mild och faderligt-kärleksfullt vände sig till dc vilsekomna trosförvandterna. Påfven erhöll i sinom tid från Berlir ett visserligen icke direkte till honom riktadt, men säkert till adressen framkommet svar på dessa ord. Det var värdigt och tydligt. Från katolsk sida synes man emellertid ej vilja tro, att svaret är gifvet i de samfälda tyska protestanternas namn och skrifvet ur deras hjertan. Ty man låter från nyssnämnda häll detta oaktadt mycket flitigt värfva för sina afsigter, och det saknas i Tyskland icke agenter, som genomtåga landet, för att med anledning af det ökumeniska mötet söka tillföra påfven protestantiska hufvuden, om möjligt äfven protestantiska hjertan. Detta kan ej öfverraska. Det är en ny manöver i en ännu aldrig afbruten strid och på en gammal valplats. Outtömlig i uppfinnandet af medel, begåfvad med en aldrig slappnande ihärdighet, fattande sitt mål skarpt i ögat, så arbetar den katolska kyrkan i Tyskland oupphörligt på utvidgandet af sitt inflytande och sin makt, och hon upprullar för betraktarens blick i detta sträfvande en oändligt liflig, intressant tafla. Året 1848 medförde — långt ifrån att fullkomligt befria Tysklands folk från det romerska förmynderskapet — åt den katolska kyrkan i Tyskland de största fördelar. Om detta år skall kallas frihetens år, så måste man alltid tillägga, att största delen af denna frihet kommit den katolska kyrkan till godo. Bland de första fordringar, som då ställdes på furstarne, var äfven den att skilja kyrkan från staten. Denna fordran har väsentligen endast kommit den katolska kyrkan till godo, ty endast hon förstod att begagna det gynnsamma ögonblicket och att undandraga sig den tryckande förbindelsen med staten. Här är naturligtvis alltid endast fråga om protestantiska stater. Låtom oss t. ex. betrakta förhållandena i Preussen. Här var fordom konungen landets öfverste biskop, såväl katolsk som evangelisk. Han egde obetingad maktfullkomlighet äfven i inre andliga angelägenheter. Päfven kunde endast i egentliga trossaker göra sin ställning som katolicismens generalissimus gällande. Den kungliga rätten var så långt utsträckt, att all korrespondens mellan de katolska biskoparne och päfven, innan den befordrades till adressen, var underkastad genomseende i konungens kabinett; ja Fredrik Wilhelm III ansåg ig ännu på 30-talet befogad att låta fängsla en oppositionellt uppträdande och envist deri framhärdande biskop i Rhenprovinsen. Tillfölje af 1848 års händelser har detta förändrat sig. Artikeln 15 i den preussiska författningsurkunden bestämmer: ,,Den evangeliska och den romerskt-katolska kyrkan, likasom hvarje annat religionssamfund, ordnar och förvaltar sina angelägenheter sjelfständigt. För den evangeliska kyrkan återstår ännu att afvakta den egentliga verkan af denna artikel. Den romersktkatolska deremot grep densamma genast med båda händerna och trodde sig berättigad att bilda en stat i staten. Derefter tycktes för de katolska biskoparne statslagar och statsmyndigheter existera eudast i sådana fall, då de voro egnade att tjena katolska intressen. Staten skulle numera endast vara biskoparnes exekutor. Dessa herrar byggde kyrkor och skolor, inrättade kyrkoförsamlingar, anställde skollärare, utan att ens fråga, hvilka speciella landslagar, som dervid voro att följa och hvilka rättigheter dessa lagar tillade de verldsliga myndigheterna. Deremot visste de mycket väl att tå reda på myndigheterna när det gällde att petäcka kostnaderna för dylika inrättningar. Naturligtvis tego auktoriteterna ej till ett sådant beteende; hundradetals konflikter med biskoparne inträffade, ja furstbiskopen af Breslau anförde öfver 70 klagopunkter mot en provinsialstyrelse i en enda inlaga till konungen. Biskoparnes åsigt, att de i katolska anselägenheter på intet vis vidare behöfde rätta sig efter statens lagar, har emellerid blifvit vederlagd genom ett utlåtande if vår högsta domstol. Enligt detta är den katolska kyrkan oberoende af staten endast i sådana fall, som icke röra dennas ntresse, men hvar ett sådant föreligger, ir kyrkan pligtig att fästa afseende vid staten och denna berättigad till definitivt ifgörande, om en öfverenskommelse i godo j kommer till stånd. Ett mycket naturligt utlåtande, men som craftigt tillbakavisar de katolska anspråken! Katolicismens fine chef är emellertid allrig förlägen om en ny taktik när den gamla tar nå hindar Till slut uppnss on-.