ned mitt srikännande, firman måtte förklaras skyllig godtgöra mig för inställelsebesvär och proto-) kollslösen jemte kostnader i öfrigt, enligt räkning, j. om jag förbehåller mig att få inlemna. k (Från Helsingborg.) H Om Tullbergska rättegången d. 12 dennes ininför Onsjö häradsrätt läses i ,Öresunds-Posten: Redan tidigt på morgonen började folket i stor mängd samla sig vid Marieholms station, der man s inväntade de båda fångarne, som, tack vare vederbörandes omsorg, på sista tiden vunnit en ryktbarhet, som icke tillkommer mången. Folksamlinökades ständigt och uppgick redan till omring 300 personer, hvilka inväntade det kommande jernbarntåget, som skulle medföra dagens bjeltar. Detta tåg anlände vid 9-tiden på morgopen. Inga opinionsyttringar förmärktes bland de samlade massorna, utan aflopp allt lugnt. Kångarne fördes i särskild fångkupe, öfvervakade af tvenne fånggevaldiger, hvilka ätven hade äran att åka i samma vagn som Tullberg och Eskil Larsson från stationen till det icke långt ifrån densamma belägna tingsstället Åkarp, dit hela folkmassan följde i procession, Omkring ett haltt dussin länsmän och 20 fjerdingsmän samt ett par polisbetjenter syntes bland folkmassan, beordrade att upprätthålla ordningen. Fångarne, som icke denna gång voro belagda med några fängsel, infördes genast i tingssalen, vid hvars dörrar kronobetjeningen var posterad för att hindra folket att tränga alltför mycket på. Revisionssekreteraren Aug. Anderberg höll ransakningen och protokollet fördes af v. häradshöfd. Folke Hain. V. häradshöfd. Eueroth hade blifvit förordnad att utföra åtalet, men rar af sjukdom hindrad och företräddes fördenskull af landsfiskalen Holmström. Som angifvare nämndes grefve Posse och frälsebonden Måns Berggren från Gerdsnäs under Herrestads gods, hvilken sednare var personligen tillstädes och fick det nöjet att få veta att det i första rummet blef han som kom att erlägga de dryga vittnesersättningar, hvilka de inkallade omkring 29 vittnena gjorde anspråk på. Tullberg och Eskil Larsson voro snyggt klädda och uppträdde med mycket lugn; Tullberg i glasögon, hvilka han under kritiska ögonblick sköt upp ett stycke i håret. En skrifvelse från justitiekansleren var det första dokument som föredrogs, innehållande de särskilda punkter, för hvilka Tullberg anklagades, och derefter kansliprotokollerna, som varit synliga i tidningarne. Kl. half 12 börjades vittnesförhören, och fortsattes till kl. 5 eftermiddagen. Af en del af vittnesberättelserna framgick, att T. skulle hafva uppmanat de bönder, som sökt hans biträde, dels att inställa sina ingångna arbetsskyl-. digheter, sedan de erhållit de diariibevis, som allmänt gått under namn at frisedlar, samt att förneka sina namn, Tullberg anförde att han så mycket mindre kunde vara upphofsman till trasslet, bönderna och herremännen emellan, som det icke varit han, som rest till de sednare, utan dessa som sökt honom. Många vittnen intygade äfven, att T. vanligtvis lemnat bönderna tria valet angående arbetsinställelsen, namnförnekelserna m. m. Mot Eskil Larsson förekom ingenting graverande. Han hade endast skrifvit ansökningar för bönderna och talat med dem om deras angelägenheter, då T. ej var tillgänglig; hade endast mottagit pengar för bevakningsmål och papperslösen, endast mindre summor. Båda anhöllo att blifva på fri fot försatte och ställde borgen för sina personer. Borgensförbindelser från frälsegodsen å olika håll inom provinsen företeddes, såsom från Borrie, Baldringe, Harlösa, Vansta, Röddinge, Eriksdahl, Barsebäck, Öslöf, Kjerrstorp m. fl. ställen med tjogtals underskrifter å hvarje af hemmansegare och bofaste än, hvilka anhöllo att Tullberg måtte på fri fot försättas, då han endast gått deras ärende på uppmaning af dem, och då de ville ansvara för hans person. Äfven för Eskil Larsson erbjödo sig en del personer att borga. Åklag. bestred hvarje afseende å dessa borgensförbindelser. Folkhoparne växte i betydlig mån under hela förmiddagen och ansågs antalet uppgå ända till bortåt 5å 600 personer. Lugnet har ej varit stördt, men några bultningar å tingssalsdörren förekommo ett par gånger strax på eftermiddagen, hvilka likväl snart upphörde. För Tuslberg och Eskil ha hela tiden stol ar varit framsatte. Sedan Tullberg ännu en gång, på grund deraf att förhandlingarne i målet och de upplysningar som vid rassakningen vunnits varit mera friande än fällande, anhållit blifva mot den ställda borgen försatt i frihet, ,åtminstone under rättegången-, och åklag. ännu en gång under åberopande deraf, att Tullberg och Eskil voro inom andra härader anklagade för brott ,,under försvårande omständigheter, bestridt deras begäran, förklarade rätten sig vilja fatta beslut, hvarföre tingsme gheten för en stund måste aflägsna sig. En half timma förgick under spänd väntad, hvarunder man roade sig med gissningar öfver fångarnes närmaste framtid. Man önskade nästan allmänt, d. v. s. med undantag af de närvarande länsmännen, att beslutet måtte utfalla till Tullbergs och hans förste sekreterares största möjliga fördel. Men snart rycktes man ur sina gissningar, och hvad fick man höra? Jo, ingenting mindre än att Tullberg och Eskil Larsson båda försattes på fri fot. Det var nämndens beslut, till hvilket ordf. hvad Tullberg angick fogat sin reservation. Dörrarne öppnades och Tullberg mottogs med dundrande lefveoch hurrarop af den församlade mängden, som ännu uppehöll sig å gården. Landsjiskalen, som under dagens lopp erhållit flerta diga rätt behöfliga tillrättavisningar, tillkännag sig vilja ,på eget bevåg Tullberg. Till svar härå fick han följande bitande ord af den utmärkte ordföranden: Åklagaren tillkännager sig vilja på eget bevåg häkta Tullberg, som af rätten blitvit satt på fri fot. — Jag vill bedja åklagaren hysa aktning för rättens beslut och någon häktning kommer här icke ifråga.