Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

utan äfven större delen af deras ord kur förnimmas. ; Efter en höflig, men kall helsning tog ryttmästaren, en stätlig, medelålders man med ett öppet ausigte, till ordet: — Det är min pligt, och jag följer dervid äfven min egen böjelse, att uppbjuda allt för att söka åstadkomma en fredlig uppgörelse af denna affär. Jag tillåter mig derför att rikta er uppmärksamhet på det förhållande, i hvilket de båda ducllanterna stå till herr major von Hainfeld, och är öfvertyga l, att, med afseende derpå, de i ett bäftigt utbrott uttalade orden förlora mycket af sin bitterhet och sårande karakter. Visar ni mig den äran att ingå på närmare förklaringar? Magnus bugade sig medgitvande. — De förhållanden, på hvilka ni är så god och hänsyftar, svarade han afmätt, — uppskattar ingen bättre än jag sjelf, emedan jag äfven har den äran att vara en systerson till herr major von Hainfeld. Mitt namn är von Lebmburg. — — Herr IIainfeld har redan haft den godheten att för mig nämna namnet von Lehmburg, asbröt officeren Magnus, — han blef öfverraskad af att se er här. — Kanske oangenämt öfverraskad, ätertog Magnus och dolde sin förvirring under ett tvetydigt leende, — men lika mycket, genom mitt åberopande af det förhållande, i hvilket jag står till herr majoren, ämnade jag blott antyda, att ingen lättare än jag kan tänka sig in i min herr kusins läge. Från denna ståndpunkt tror jag mig således handlai öfverensstämmelse med hans åsigt, om jag, för att utverka en förlikning, uppställer det vilkoret, att herr Hainteld erkänner sitt begångna fel