Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

till Reibers öfrerraskning rökte den gamle herrn ännu alltjemt sin morgonpipa. Han var ej ännu klädd till en utfart, hvilket var desto besynnerligare, som han tyckte om militärisk punktlighet och endast högst, ogerna lät hästarne vänta. Med ödmjuk min spejade Reiber upp mot fönstret; han sökte att få kasta en. blick på majorens ansigte för att utforska. hans lynne och derefter lämpa sitt eget uppförande. Majorens drag antydde obestämdt, föränderligt väder, ett tecken för Reiber att han hade att invänta sin herres tilltal. Majoren dröjde ej länge, ty då hang blickar från hästarne följde de sträckta tömmarne, och slutligen stannad e på kusken, ljöd ett kort: God morg yn! 2 — God morgon, min digste herre! svarade Reiber och hosts de sjukligt, likasom ville han derigeno-n påkalla sin herres medlidande. Tycks befinna sig bra, de krabaterna, heh? anmärkte majorsn, och riktade åter sin uppmärksam et på hästarne. — Utmärkt, nådigste herre; det är en välgerning, för de stackars djuren attherr måjoren far ut så tidigt; de ha hetsigt blod, och den friska morgonluften är en välsignelse för dem. — Heh, hvern säger honom, min vän, att jag sjelf tän ker resa ut, heh? Reiber hostacle ännu sjukligare och föranledde genom en tryckning af sin hand, att hästarne sååkte stegra sig. — Stilla! JIkommenderade majoren, — släpp då efter tömmarne; tror väl att han håller ett par; dragoxar vid hornen, heh? (Forts.)