Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

kastade sig på densamma, dolde hon hufvudet i kuddarne. Hon snyftade bästigare. — För sent, för sent! suckade hon doft, medan hon vred sig krampaktigt, — för sent att vända om, ty jag kan inte, — jag kan inte slita mig från honom, från mördaren af min oskuld, från honom, som förgiftat mitt lif! Lampan brann mattare och den vårdslösade veken bildade stora kolklumpar. Utanför rasade stormen med fördubbladt raseri. Regnmolnen flögo framför honom som uppskrämdt villebråd. Enstaka stjernor tindrade fram mellan de sönderslitna molnlagren. Allt större blefvo de stjernströdda mellanrummen, och då östern började rodna, visade sig de sista molnen blott som en svart mur långt bort . söder. XVIII. Ivekampen. Redan tidigt den följande morgonen ade Reiber spännt majorens båda bästa nästar för den lätta jagtvagnen. Han mdrade och brummade äfven, så länge ngen hörde det, öfver att den gamle nerrn, så helt och hållet mot sin vana, änkte företaga en så tidig utfärd, men an underlät likväl ej den vanliga skyndsamheten. Klockan hade ännu icke slagit itta, då han mycket värdigt tog plats på cuskbocken, och utan att begagna piskan svängde i kort galopp fram till stora rappan. Majoren stod i det öppnade fönstret och nönstrade spannet med välbehag. Men