Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

Likt en solglimt genom ett tungt regnmoln glänste Cornelias drag, då hon hörde Rosa tala så öfvertygande i medvetandet af sitt inflytande, då hon märkte huru en orubblig rättskänsla förlänade en sådan kraft åt denna unga flicka, som knappt hade lemnat barnaåren bakom sig. Öch likväl måste hon le deråt att Rosa ansåg sig nog stark, att genom sin mellankomst kunna medla fred mellan män, hvilka befunno sig på den punkt att endast blod kunde försona deras tvist. Svårmodigt skakade hon på hufvudet. — Duellen är öfverenskommen och skall äfven ega rum, började hon, — men skulle striden icke komma till stånd, så sker det blott för att kunna använda ännu skändligare medel mot den unge herrn. — Hur är det möjligt? frågade Rosa med qväfd röst, i det hon tryckte handen mot sitt häftigt klappande hjerta. (Forts.)