Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

på en väg, der hans fiender finna tillfälle att krossa honom. — Det vore ju ett mord, svarade Rosa med fasa och knappt hörbart. — Ha, kära fröken, hånlog Cornelia med ett vansinnigt uttryck, — ni vet inte, kan inte veta, att hos personer, som bära hela sin ära på värjspetsen, det gäller som ett privilegium, hvad hvarje förnuftig menniska fördömmer som en ovärdig handling. Banditen och vilden tillgripa knifven för att nå sitt rof eller sin hämd och förföljes sedan som förbrytare, medan dessa menniskor, hvilka skryta med sin skenära, begagna det skarpa ordet som sitt första vapen för att bakslugt föra oftret för sitt hat dit, der ingen annan utväg finnes än att ställa sig framför deras pistolmynning! — Hvilken förfärlig tafla ni upprullar för mig, sade Rosa och kämpade med all kraft mot ett högljudt utbrott af sin ångest. — 0, jag kunde upprulla andra taflor för er, fortfor Cornelia med samma hånfulla uttryck, — bilder, som skulle sammanpressa ert rena, ungdomliga hjerta, — men hvarför skulle jag rubba er tro på mensklig dygd? Frågan är endast om ni vill tillåta, att man störtar edra vänner på slottet i förderfvet? — Jag — tillåta något sådant? svarade Rosa, som ej hade kunnat fatta det nyss afhörda och stirrade på Cornelia som på ett spöke, — jag skulle tillåta, att man försöker förderfliga anslag mot Gabriele och Fortis, utan att förhindra det? Nej, nej! utropade hon, och i det hon sprang upp rodnade hennes ansigte af harm, kan