Från Amerika. (ref till Handelstidningen). (Forts. fr. N:o 53.) Det omdöme jag här fällt öfver svenska folkskolan torde synas skarpt; men tyvärr, jag kan icke taga ett ord tillbaka. Frukterna af detta förvända undervisningsväsen ser jag, här i djupet af Amerika, nästan dagligen för mina ögon i landsmän, hvilkas förnämsta ärelystnad, sedan de här slagit sig ned, består uti att från sin yttre menniska, och ej blott från den, utan från sjelfva sitt andliga väsen utplåna hvarje spår af svenskhet. Deras hjertan äro så fremmande för den egna nationaliteten, att de yfvas, när de kunna göra sig till riktigt iögonfallande karrikatyrer af yankeen; och huru minnesgoda de för öfrigt må vara, huru uppöfvad deras hågkomstförmåga må hafva blifvit genom den allt annat uppslukande katekesutanläsningen i deras hemlands skolor — för ett sakna de dock minne, eft hafva de afgjord fallenhet att förgäta, och det är deras fäders sköna klangrika språk. Om fremlingarne, som i allmänhet segt fasthålla sina nationella egendomligheter — om amerikanaren, som är så stolt öfver sin blomstrande republik, om engelsmannen, fransmannen, tysken, ja dansken och norrmannen förvånas öfver denna töreteelse — jag kan det icke; jag kan endast sörja deröfver, ty jag känner orsaken dertill. Sverges hälder äro för sönerva af dem, som utfört de stora bedrifter der omtalas, en förseglad bok. Folkskolan har föga eller ingen tid öfrig för att öppna den och vända dess blad, ty folkskolan skall inplugga katekesen, lilla katekesen och stora katekesen och kanske vidare en förklaring af stora katekesen, på det att besväret med dogm-undervisningen skall vara för presten undangjordt till konfirmationstiden. Hvarje blad af Sverges häfder är egnadt att tala till Sverges ungdom manande och gripande ord om ära och tro, om mannamod och sjelfuppoffring; men dessa ord nå icke den svenske jordarbetarens son, ty det anses för honom vigtigare att känna historien om Farao och Potifars hustru, om kung Nebukadnezar och kung Åhasverus och draken i Babel, än om hvad hans egna fäder handlat stort och ädelt. Han är beröfvad det bästa arf en fader kan lemna sin son och som verkligen blifvit honom i rikaste mån efterlemnadt, fast på samma gång honom af de andlige förmyndarne undanhållet — minnet af ett godt och äradt namn, som alltid innebär ett anspråk på arftagaren att genom en hederlig lefnad och ädla tänkesätt bevara sitt namnzi helgd. — Och om han tör aktligt kastar modersmålet ifrån sig, är han då så djupt klandervärd för detta, då intet blifvit gjordt, för att gifva honom en aning om detta språks herrligheter — då intet af allt det sköna våra siare sjungit från det urgamla Havamal till våra dagars dikter är för honom bekant? Den enda form, i hvilken modersmålet blifvit honom i skolan meddeladt, är katekesens