Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

— Inte för att hålla mig sällskap, goda fröken, återtog Cornelia och upplyftade sina händer likasom bedjande, — nej, så långt sträcker sig ej min förmätenhet. Ack, mitt sällskap! -— Ni anar ej, ni kan ej ana hvilken vi hyser under ert tak, och huru litet mitt sällskap passar för er. — Döm inte så hårdt om er sjelf, inföll Rosa, — ni bör ej tala som om olyckan skulle nedsätta en menniska. Tvärtom, ifall min närvaro kan bidraga att mildra er smärta, då vet jag ej någon bättre lats för mig än hos er. Cornelia bäfvade åter, men hemtade sig snart. Hon insåg att isen måste brytas, om det mål skulle ernås, för hvars skull hon hade begifvit sig ut på landet. — Låt oss inte tala om mig, min kära, unga dam, bad Cornelia, — ty hvad rätt eger jag att göra anspråk på deltagande och medlidande? Men om personer, som jag vet stå er kära, äro er kära och från hvilka stora — obehag kunna afvändas genom er förmedling. Dock detta kan inte förklaras genom några få ord, och endast derför bad jag er om ett samtal — mellan fyra ögon. — Personer, som äro mig kära? f-ågade