Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

varo sett honom i vårt hus, — ja, ban bor på slottet, svarade Rosa beklämd. — Äfvenså fröken Gabricle, majorens systerdotters dotter, som den gamle herrn älskar högt, och som tillbringar större delen af året hos honom? Rosa nickade medgifvande, hvarefter Cornelia fortfor: — Ett förhållande består mellan de båda unga. Eller skulle ni, såsom deras närmaste väninna, ej veta af det? — Ett förhållande? — Jag menar en öfverenskommelse, enligt hvilken de skulle kunna anses som trolofvade. Rosa uppgaf en suck af lättnad. — En sådan öfrerenskommelse består verkligen, svarade hon med ett ljuft leende, ty genom den sista frågan hade Cornelias hemlighet, i hennes ögon, förlorat mycket af sitt hotande allvar. — Jag borde egentligen inte tala derom, men emedan ni redan vet det, så är det ej orätt, om jag berättar för er huru dermed törhåller sig. Men innan hon kunde fortsätta, tog Cornelia åter till ordet. — Har unge herr Hainfeld fiender? — Fiender? Nej, det kan han inte ha. Det ligger ej i hans lynne att bemöta andra menniskor så att fiendtliga känslor derigenom kunna uppstå mot honom. Nej, Fortis har sina små fel och svaga sidor, men fiender har han ej. Cornelia blickade upp öfverraskad. En gendomlig tankfullhet talade ur hennes lIrag, då hon forskande betraktade Rosas msigte, som hade rodnat under den ifver, varmed kon hade talat. (Forts.)