Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

och lossat sitt fuktiga hår, så att det ned föll öfver hennes ansigte och skuldror Hon stödde armarne mot knäna och huf vudet mot händerna, hvilka voro nästar dolda i det rika håret. Hon satt orörlis som en bildstod, endast då en rysning stundom skakade hennes nedlutade gestalt förrådde hon lif. Försjunken i sina dystra grubblerier märkte hon ej att dörren sakta öppnades och åter tillslöts. Först då Rosa tilltalade henne, spratt hon upp och stirrade omkring sig likasom sömndrucken. — Stackars fru! utbrast Rosa, då hon varseblef att Cornelia ej ännu hade hegif vit sig till hvila. — Edra krafter måste ju uttömmas, om ni behandlar er sjelf så grymt. Kom, jag skall hjelpa er, och tilllika fattade hon Cornelias hand för att understödja henne. Ett ögonblick stirrade Cornelia öfverraskad på henne, derefter ryckte hon häftigt tillbaka sin hand. — Rör mig inte, om ni ej vill vanära er! utropade hon med darrande läppar, — nalkas mig ej, ty ni vet icke hvad ni gör, då ni egnar mig ert deltagande! — Jag ber er, goda fru, återtog Rosa ängsligt, — lugna er, tillåt mig att hjelpa er och betrakta mig som en vän, hvilken endast vill ert bästa. — Säg inte så, fortfor Cornelia med samma feberaktiga häftighet, — säg inte att ni vill vara min vän, — ty, — tyjag ir — en förkastad. I det hon häftigt yttrade de sista orden, sänkte hon åter hufvudet mot sina hänler och våldsamma snyftningar skakade nennes kropp. — En förkastad? frågade Rosa förunsrad. — Hafva icke alla menniskor sina