Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

rädda goda menniskors välfärd genom ert bistånd. Till hvem skall jag annars vända mig, om ni nekar mig er hjelp? Rosa stod obeslutsam ungefär en minut. Hennes hjerta manade henne att genast bifalla Cornelias böner, medan å andra sidan en obestämd ångest uppfyllde hennes bröst. — Jag skall komma, sade hon slutligen skyggt och ett matt leende flög öfver hennes ansigte, — jag skall bestämdt komma. Men lugna er nu och sköt om er stackars, af kölden så illa medfarna kropp. När ni till det yttre känner er behagligare, skall säkert mycket, som nu oroar er, förekomma er mindre mörkt. Cornelia böjde förvirrad sitt hufvud. Hon talade ej, men i denna rörelse och i hela hennes väsen uttryckte sig en så djup ånger och förtviflad undergifvenhet, att Rosa plötsligt kände de sista spåren af sin tvekan försvinna. Med ett vänligt: ,Jag kommer snart tillbaka! aflägsnade hon sig, och låste dörren nästan ljudlöst efter sig. XVII. Törklaringar. En halftimma sörflöt. Straxt efter Rosas bortgång hade prestfrun återvändt till Cornelia med förfriskningar, och till sina vänliga uppmuntringar sogat det välmenta rådet: att vara mera betänkt på sitt kroppsliga välbefinnande, och sedan denna tid hade hon befunnit sig ensam och ostörd. Hon satt på sängen. Endast sin med talrika spår efter den sista vandringen betäckta klädning hade hon kastat af sig