Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

nade rum för en viss, genom den inre rörelsen framkallad vekhet, och då hon tystnade, kände hon tårar i sina ögon. i Och likväl hade Rosa ej gjort något för att framkalla denna rörelse; hon betraktade blott den olyckliga med sina redliga ögon, medlidsamt, kärleksfullt, likt en barmhertighetens engel. Men just kraften af den rena oskuld, som log så kärleksfullt mot Cornelia, framkallade detta intryck, och ehuru den mellan henne och Rosa beståndande klyftan föreföll henne djupare, outgrundligare och förfärligare, så drog det henne likväl mäktigt till den unga flickan, af hvilken hon kunde hoppas deltagande och förlåtelse. — Välan, min vän, svarade Rosa, — om ni känner er kraftigare, så gläder det oss alla. Ingen skall här störa er, men jag kommer tillbaka om en stund för att höra hur ni befinner er. Farväl således! Med dessa ord ämnade Rosa aflägsna sig, men Cornelia bad henne stanna ännu några ögonblick. — Käraste fröken, började hon med en förvirring, som länge hade varit henne fremmande, — om ni vill vara så god och komma tillbaka, kan jag då hoppas att ni skänker mig en halftimmas uppmärksamhet? — En halftimma och ännu längre vill jag hålla er sällskap, — ja, så länge ni önskar, — ända till dess ni somnat, svarade Rosa med sitt ljufva leende. (Forts.)