—— ———— —— — — — Högländaren.) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. Ilon hade riktat sina blickar på de båda förhängda fönster, hvilka utmärkte det rum, der kyrkoherden med fru och dotter brukade tillbringa qvällarne. Den stora lampan med den gröna bleckskärmen stod på samma ställe, der hon hade sett den under aftonen före sin afresa. Hon urskiljde till och med skuggan af kyrkoherden, som satt i soffhörnet framför det runda bordet, samt gestalterna af prestfrun och hennes dotter, hvilka hade tagit plats på stolar midt emot husfadern och beledsagade sitt samtal med det ännu ljudlösa surret från sina spinnrockar. Sedan denna tid-hade hon ej låtit höra at sig, ehuru hon gifvit det löftet ait snart underrätta om sitt och barnets befinnande. Hon hade lofvat detta med den hemliga afsigten att hädanefter vara död för sina välgörare. Hon ville vara glömd; ty hvilken rätt hade hon, den förkastade, att ännu sortlesva i minnet hos goda, af henne bedragna menniskor? Och likväl kände hon i detta ögonblick det ouppfynda löftet vida tyngre på sin själ, än hela sin lefnads brottslighet. Plågad af dessa känslor öppnade hon gårdsgrindarne.