Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1869, sida 3

om indragning af regementsmöten. Med anledning af en uppsats i Dag. Nyha skrifver en indelt officer till tidningen följande, som förtjenar tagas i betraktande vid öfverläggningen om fjerde hufvudtiteln: Med tillfredsställelse har undertecknad med så många andra funnit de yttranden i Eder tidning för den 3 dennes, som angå såväl de i dessa svåra tider orimliga tankarne på s. k. storläger samt serskildt hvad beträffar de rent af onödiga utgifterna för årliga regementsmöten. Javäl, dessa anses, med allt skäl, genom den långa rekryteller soldatbildningen, för öfverflödiga och detta med säkerhet af den ojemförligt största delen af armåens officerare, och det bland såväl äldre som yngre. För ett tiotal af år sedan, hade vi ju regementsmöten ungefär hvart tredje år, och armåen var säkert då ej mindre duglig än hvad den nu är. Vi äro derföre fullt och fast öfvertygade, att om hvarje indelt regemente hade möten hvart tredje år, eller det år då regementet skulle undergå generalmönstring. vore detta fullt tillräckligt för dess duglighet och det i samma grad som nu, utom att derigenom betydliga kostnader skulle inbesparas utan någon den ringaste förlust. Smarare tvärtom anse vi detta vara en vinst, i det att öfningarne med detta tidsrum emellan skaulle gå med mera lif och raskhet än hvad nu gemenligen blir fallet, isynnerhet de sednaste dagarne på våra nuvarande långa årliga möten. Vi erinra att ju allt öfreroch underbefål årligen dessutom har befälsmöten; att nydaning af soldater till ett ej obetydligt antal sker genom de årliga rekrytmötena; att regementenas s. k. skarpskyttar årligen sammandragas til! skjutöfningar, förutom att numera underbefälsskolor hållas å regementenas mötesplatser; dessutom de vanliga beväringsmötena i tvenne klasser. Skulle det månne vara alldeles omöjligt att redan för innevarande år indraga regementsmötena vid de regementen som ej skola undergå generalmönstring? Säkert skulle många af våra hungrande landsmän derigenom undgå hungersnöden, att icke säga hungersdöden. SEE ANETTE