vas under hennes gradvisa nedsjunkande i brott och nesa, var minnet af den likasom i ett dimhöljdt fjerran bakom henne liggande första oskuldsfulla kärleken och det af detta minne alstrade deltagandet för dem, hvilka hon ansåg intagna af samma känsla, XVI En omvänd. Tvenne dagar hade det stormiga regnvädret fortfarit, och ännu alltjemt såg himlen ut som ville han, likt en syndaflod, sänka sig ned på den genomdränkta jorden. Tjuutande for vinden genom gluggarne på Hainfelds kyrkotorn; plaskande slungade han de tunga regndropparne på den lilla kyrkogårdens regnsköljda grafkors och minnesvårdar; häftigt ruskade han de gamla trädens bladlösa kronor och trasslade till murgrönan, som helt frisk och grön klängde uppför de gamla murarne, Det tycktes som hade stormen ännu en gång samlat alla sina krafter vid mörkrets Inbrott, för att bereda sig en riktigt munter natt; Tidigare än vanligt hade rörelsen försvunnit från vägar och gårdsplaner. Den kalla fuktigheten hade jagat menniskor och djur inom hus. Endast matrosen på sin stång var nog härdad att bjuda alla vädervexlingar trots, och han fäktade så qvickt med sina årblad som hade han förklarat alla regnskurar i verlden ett krig på lif och död. Äfver röken, som pid qvällens inbrott uppsteg tätare från skorstenarne, hads