derför misshandlade mig, tvang mig att sjunka allt djupare, och som nu talar om mig som en odräglig börda, hvilken han ville bli qvitt. Hon skrattade hemskt och med ett vansinnigt uttryck. — Jag kunde befria honom från denna börda, grubblade hon vidare, — ty strömmen är inte långt borta, och lifvet är mig en börda, men jag kan intelemna honom; det är mer än vana och kamratskap i nesa och brott, som fastlänkar mig vid honom. Stötte han mig ifrån sig, så blef det min död. Så lastfull och ärelös han in är, så förefaller det mig likväl som en salighet att pinas af honom, i jemförelse med min ensamma graf, Och dessa arma hjertan derborta på slottet; hvad skola de inte känna, om det brottsliga anslaget lyckas; dessa arma hjertan, som han och bans hjertlöse kamrat försöka att rycka ifrån hvarandra, så att de brista af sorg. Må han spela falskt, må han doppa sina händer i sina menniskors blod, det skall vara mig likgiltigt, ty också jag är en förbryterska; — men att uppoffra den ädle unge mannen och den älskeliga fröken? O, det kan och får inte ske, — nej, — om det än blir min död, — och om jag än för evigt måste skiljas ifrån honom. Likasom hade detta beslut lugnat henne och förlänat henne nya krafter, rörde hon sig framåt hastigare och med mindre afbrott. Hon vandrade gata upp och gata ned; ju längre hon rådgjorde med sig sjelf, desto fastare blef hennes föresats att uppbjuda allt för att hindra upplösningen af de båda ungas förbindels, hvilken hon ej längre betviflade. i Det enda, som ej hade kunnat förqväf