nationaliteter, som öfverflytta till Amerika, finnes ingen, hvilken så hastigt förgäter sitt ursprung som just den, hvilken främst af alla borde vara stolt af sina anor — den svenska. Det var ju Thorild, som yttrade, då han afslog anbudet af ett utländskt adelskap, att ,,svensken är af naturen europeisk adelsman. Etnologen ser i svensken den renaste typen för den ädla germaniska racen. Krigshistorien har icke mer ärorika sidor än dem, som detta till siffran så ringa, på bedrifter så rika folk tecknat. De fredliga idrotternas ännu vigtigare historia, vetenskapernas, konsternas, uppfinningarnes, arbetets, uppställer bland bilderna af sina heroer så många svenskar, att nationen äfven der intager en vida större plats än man af dess folkmängd och dess lands naturförhållanden skulle förmodat. Och med allt detta — sorgliga, smärtsamma företeelse! — är det den svenske utvandraren, som först glömmer sitt ursprung och hastigast absorberas i den stora amerikanska samhällskroppen. Hvarför? Det fråga främlingarne med oss. De fråga det desto mer förundrade, då de hört att vi skola hafva ett så utbildadt folkskoleväsen, som i deras tanke skulle stärka det nationella medvetandet. Svaret är: våra folkskolor hafva gjort intet för detta ändamål, likasom de hafva gjort föga, för att hos folket grundlägga, om ej teoretisk insigt, så praktiskt vett. De äro icke svenska skolor; de äro icke ens bildningsanstalter för allmän medborgerlighet. De äro helt enkelt och simpelt Fatekisalions-skolor, nästan sådane, som franska ignorantinerbröder och spanska munkar skulle önska dem ). (Forts.)