— ee krögaren för sina planer, ty nyfikenheten var en af hans svaga sidor, och då han hjelpte henne ned från vagnen vid detställe, der vägen tog af till Hainfeld, förklarade han öppet att han visserligen inte: tror på , historiens reellitet, men likväl. inte retirerar från att företaga en ända-målslös spatsertur i skogen; ty han var en man, som sjelf disponerade sin tid. Efter denna förklaring smällde han högst sjelfbelåtet med sin piska, hästarne sträckte ut och vagnen rullade bort, medan Cornelia, med klappande hjerta, tog vägen till Hainfeld. Först då hon upptäckte de upplysta fönstren vid sin vandrings mål, blef hon: lugn, men endast så länge till dess hon verkligen inträdde i byn och der uppnådd det ställe, der vägen åter delade sig. Här stannade hon tveksamt. Skulle hon. gå upp till slottet, eller vända sig till. prestsamiljen? Dessa frågor tyngde på hennes själ Skyggheten att beträda en mark, der hon hade deltagit i en förorytelse, och den: omständigheten att hon endast ett parsänger hade sett majoren och Fortis på afstånd, bestämde henne slutligen att taga kosan till prestgården, der hon redan hade åtnjutit så mycken godhet och således mest kuade påräkna ett mildt bedömanleLångsamt smög hon sig utefter kyr koSärdsmuren, likasom hade hon helst, önskat förena sig med de stilla slum rande der innanför, hvilka den eviga hvi an och ett med vissnadt gräs, betäckt f,ruslager skiljde från alla jordiska sorger5 UGCorts)Å