Om den enligt hennes tanke bestående förbindelsen mellan Fortis och Gabriele nämnde hon ej ett ord, emedan krögaren sjelf ej tycktes hafva någon aning derom. Hon var öfvertygad om att Fortis var värd den hulda frökens kärlek, och alltmera välsignade hon den timma, då hon fattat sitt beslut att skydda det unga paret mot de båda kusinernas arglistiga ränkor. Men tillika började hon frukta att man på Hainfeld kanske ej skulle tro hennes uppgifter, eller att hon kom för sent för att hindra det förderfliga mötet i skogen. Men alltefter som hennes oro tillväxte, eftertänkte hon äfven medel att åtminstone afvända den första hotande faran, i den händelse att hennes varningar skulle visa sig fruktlösa. En slags instinkt vägledde henne under dessa betraktelser, till dess hon slutligen kom till den öfvertygelsen, att i nödfall vore närvaron aföfverflödiga vittnen tillräckligt att förebygga det värsta. Innan deras vägar skiljdes från hvarandra, frågade hon krögaren om han kände till stenkorset i skogen, och då han försäkrade att han på en halftimma kunde hinna dit från sin husdörr, bad hon honom inställa sig der den följande morgonen klockan nio, om han ville bidraga till att förhindra en stor olycka. På hans vidare frågor svarade hon, att hon ej vore i stånd att yttra sig närmare derom, hvarjemte hon tillade att hennes besök på Hainfeld stod i nära förbindelse med den antydda olyckan, samt att närvaron af rätiogiltiga vittnen vore mycket önskvärd. Utan att ana det hade hon, genom att omgifva allt med en viss hemlighetsfullhet, just valt den säkraste. vägen att vinnal