öden, hade här fogat så att hon sammanträffat med krögaren i Fliesow. Den sistnämnde hade, oaktadt ovädret, sett sig föranlåten att resa in till staden för att inköpa åtskilligt för sin salubod. Krögaren var en meddelsam själ. Han tyckte om ett muntert samtal, men lämpade sig äfven efter förhållandena, när lifvets allvar mötte honom, och undvek ej ens det sorgligaste samtal. Öfverallt var han mer eller mindre hemmastadd och bröstade sig ej litet öfver att genom sin mångsidiga bildning vara satt i tillfälle att ,med praktisk intellerigenz kunna partera i hvarje slags konversation. I Cornelia hade han genast upptäckt en olycklig. Medan de raska hästarne tafvade utefter den våta chaussön, sökte han således att uppmuntra henne och, då detta ej ville lyckas, åtminstone få reda på orsaken till hennes nedslagenhet. Han frågade henne hvart hon ämnade sig, hvilket Cornelia äfven meddelade honom. Det ena ordet föranledde det andra, och emedan det visade sig att krögaren kände de flesta menniskor och förhållanlen på Hainfeld, så begagnade äfven hon illfället att få reda på mycket, som ännu var fremmande för henne. Det begrepp hon hade gjort sig om innevånarne på Hainseld bekräftade krögaren till alla dear, i det han med värme prisade så väl nedlemmarne af prestfamiljen som majoen och hans husliga krets såsom, alldees extraordinäriska menniskor. Isynnerwet erfor hon en inre tillfredsställelse, då ian kallade den unge Hainfeld ,,en myccet rättskaffens herre, som förtjenade att lifa lycklig enligt krögarens begrepp, — let ville säga — rik;