söga förändrat sin karakter, men nedslog helt trumpen på taken i stället för at uppstiga helt djerft i luften. I vänlig motsats till den mörknande natten, vindens ihåliga tjut och det forsande regnet, upplystes efterhand fönstren i slott, hus och hydda. Dessa fönster strålade så inbjudande i den vilda regnnatten mot den sene vandraren och berättade om fredliga familjescener, om angenäm hvila efter dagens arbete och mödor, om de gamlas med entonig röst föredragna sagor och lyssnande barn, om visa, välmenta förmaningar och lärdomar, om muntra skratt och skämt, om rykande fat, hopknäppta händer och fromt uttalade tacksamhetsord för mat och dryck. Dylika bilder torde äfven omedvetet hafva föresväfvat Cornelias själ, då hon mödosamt stapplade fram på byn Hainfelds slippriga gata, och enstaka, upplysta fönster antydde dess läge för henne. Först sent, och sedan Magnus enligt sin uppgift lemnat henne på ett par dagar, hade det varit henne möjligt att anträda sin vandring. Väl förtviflade hennes hjerta, då hon tänkte på den långa vägen ; men hon ville gerna uppoffra sina sista krafter för att uppfylla det, som hon heligt hade lofvat sig sjelf den föregående aftonen. Och likväl skulle hon med sin sjuka kropp svårligen hafva varit vuxen sin uppgift, om icke lyckan bade gynnat henne så till vida, att hon straxt utanför stadsporten upphanns af en lätt bondvagn, hvars egare vid hennes bön vänligt lofvade att taga henne med sig så långt de hade samma väg, — således bortom Haideug: ; Slampen, som så ofta afgör menniskors