Högländaren.) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg) FÖRSTA DELEN. Med den vildaste törtviflan i hjertat smög hon sig dödsmatt framåt. Endast det medvetandet, att Magnus skulle tillbringa flera timmar vid sitt glas, lugnade henne något. Ofta måste hon stanna för att hemta krafter. Hon fruktade att ej kunna hinna sitt mål och sökte derför att genom halfhögt yttrade ord likasom uppmuntra sig sjelf till nya ansträngningar. — Jag bör inte tillåta att detta brott utföres, sade hon till sig sjelf, — ett skändligt brott mot goda menniskor, som hysa endast gränslös kärlek till sin nästa. Hon ryste och stannade en stund. — Jag, olyckliga, tillhör ju samhällets utskum, fortfor hon och sträfvade åter långsamt framåt, — det nesligaste lif har blifvit en vana för mig. Men de frågade inte hvem eller hvad jag var; de sågo i mig en olycklig och upptogo mig kärleksfullt, medan jag till tack skändligt bedrog dem. O, om jag bara hade mod att göra ett slut på detta eländiga lif; hur snart skulle inte flodens vågor sluta sig öfver mig; — men jag kan inte, jag hänger fast, inte vid lifvet, utan vid honom, som jag offrade min oskuld, vid honom, som ) Se H.-T. N:o 52.