Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

ljupt, som låter ett dylikt kreatur underhålla dig. — Hvad skall jag göra? Nöden har ingen lag. Du kan deraf inse att det vore ärelöst af mig att skilja mig från henne, innan jag med ränta återgäldat hvad hon har gjort för mig. Föröfrigt, käre kusin, likasom jag inte bekymrar mig om dina familjeangelägenheter, så behöfver du inte heller kritisera mina, — jag tror att vi ha träffats här för att tala om annat än barnsligheter. — Dina familjeangelägenheter! upprepade Theodor med ett dämpadt grin, hvarpå Magnus troligen skulle hafva gifvit ett bäftigt svar, om icke kyparpojken i detsamma hade framträdt till dem med två höga, rykande toddyglas. Båda grepo samtidigt glasen och förde dem till sina läppar, hvarefter pojken åter begaf sig till sin plats bakom disken. — Det värmer! sade Theodor, sedan han efter en djup klunk ställt glaset framför sig på bordet. Magnus drack längre och omsorgsfullare samt följde derefter sin kusins exempel. — Ja, det värmer ända in till märgen, upprepade han med en kännares uttryck, — man blir en annan menniska, omdömesförmågan skärpes, korteligen, min käre kusin, man borde aldrig företa något vigtigt, utan att först väcka och pigga upp litsandarne genom en väl tillredd toddy. I mitt qvarter hade jag inte kunnat bjuda dig något dylikt; men till saken nu: Du har således varit på Hainfeld? Theodor kastade åter en forskande blick på bondqvinnan, som tycktes vara försänkt djup sömn, och svarade med dämpad röst: