Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1869, sida 2

— Herr kusin Theodor, utbrast han, — slägtskapen skall han föröfrigt snart lära känna, — denna hemlighet har endast Gabriele sjelf kunnat meddela er. Om hon funnit för godt att välja er till sin förtrogne, så har jag inte skäl att tänka annorlunda. Jag förnekar ej att en öfverenskommelse består oss emellan, härvid skrattade han åter med illa hyckladt hån, — men vi önska båda ifrigt, att fetta ej för närvarande blir allmänt bekant. Detta sade den inbilske snyltgästen med en säkerhet, som starkt talade för gubbens redan meddelade bifall. Detta, i förening med hans hånfulla skratt, hade väckt min vrede; jag tänkte redan på att genom några faderliga förmaningar framkalla en ordvexling, som sedan lätt kunde få en allvarsammare vändning, då jag plötsligt vid förbiridten varsebler kyrkoherdens dotter i trädgården. Hon kommer just lägligt, tänkte jag för mig sjelf, och i det jag red närmare intill Fortis, sade jag halfhögt, medan vi båda helsade: Den arma prestgårds-Rosa, hvad skall hon väl säga, när hon får höra talas om saken? Fortis ryckte högdraget på axlarne och svarade: Jag är hvarken skyldig Rosa eller någon annan räkenskap för mina handlingar. Nå ja, svarade jag bitande, det vore inte första gången som en prestmamsell tagit de ömma artigheterna från en man af börd — af börd, sade jag, — för kontant mynt och gjort sig förhoppning om att få honom. (Forts.)