vid förra riksdagen af friherre Gripenstedt beträffande bankorinsten, ett yttrande, bvarät talaren sittande i Westeräs lett i mjugg, troende sig deraf kunna draga den slutsats, att frih. 6. nu funnit att det verkligen fanns en kula i tal:ns anförande på riddarhuset 1865. Hr Treffenberg hoppades att hans öppna förklaring skulle återställa det goda förståndet mellan honom och bondeståndet i andra kammaren, men i alla fall tröstade han sig med sitt goda samvete, etc. Under det hr Treffenberg talade spred sig underrättelse i andra kammaren derom, att första kammaren återremitterat konstitutionsutskottets betänkande, naturligtvis i syfte af bifall till herr Treffenboergs motion, hvarjemte man hade observerat en af första kammarens ledamöter träda fram i den andra och ifrigt samtala med herr Treffenberg. Hr Hedlund, som erhöll ordet efter motionären, anmärkte, att man här mötte samma företeelse som den hr Ridderstad anfört från Danmark, nemligen att den aristokratiskt-konservativa sidan yrkade på lågt arfvode i andra kammaren, hvaremot den demokratiskt-liberala yrkade högre arfvode. — Då arfvode skulle uppbäras och då detta arbete i det allmännas tjenst ej vore något barmhertighetsverk, borde v beloppet vara sådant, att äfven sådana män kunde emottaga uppdraget, som ej kunde reducera sin lefnadskostnad till ett minimum. Mot motionärens sarhåga för det höga arfvodets lockelser hade hr Siljeström redan anfört Englands exempel, der parlamentsplatserna, ehuru icke honorerade, voro föremål för det gröfsta köhslageri. Man borde icke heller glömma det gamla ridderskapet och adeln, hvarest fullmakterna betaltes understundom ganska högt, oaktadt inga arfvoden bestodos. Ett arfvode för kammarens ledamöter, som motsvarade hvad man gåfve sina tjenstemän, äfven då dessa derjemte innehade ordinarie embeten, borde väl icke anses så mycket för högt, att man nu skulle för den saken göra en grundlagsförändring. Ville första kammaren nedsätta den andra kammarens arfvoden, så borde denna besvara välviljan med att påyrka arfvoden för den första kammarens ledamöter. Slutligen erinrades, att under det hr Treffenberg sutit och lett i mjugg i Westerås, hade han ej märkt, att tiden gått så framåt, att det ej funnes något bondestånd i andra kammaren, utan att man der nu endast egde representanter för Sverges landsbygder, upptagande äfven personer med högadliga namn. Hr C. A. Larsson försäkrade hr Treffenberg att bondeståndet nog skulle bli god vän med honom, då han visade sig vara en stor ifrare för sparsamhet med statsmedlen, och hoppades således hos honom finna en kraftig samverkan i nedsättningen af embetsoch tjenstemännens löner, bland hvilka framförallt landssekreterarnes torde böra blifva föremål för uppmärksamhet. Hr Siljeström gaf den briljanta repliken, att der gingo inom opinionen tvenne stämningar: en aristokratisk och en demokratisk. När den aristokratiska riktningen erbjuder sina tjenster för intet, för att finna lönen i äreställen och embeten, ville demokratien betala sina ombud väl, med anspråk att de skola göra sin pligt. Hade under föregående riksdag en benägenhet visat sig för nedsättning i andra kammarens arfvode, ehuru man ej ville inlåta sig i grundlagsförändringar, så hade numera denna tendens fått en annan riktning, sedan nedsättningen påyrkats frå ett håll, der oviljan för den demokratiska sidan var påtaglig, och framför allt efter det första kammaren inblandat sig i saken. Denna kammare, som städse blifvit från medkammaren behandlad med synnerlig ögard, bar genom sin obehöriga inblandning i frågan om andra kamm rens arfvodesbelopp utkastat en stridshandske, som kan blifva upptagen på ett rätt obehagligt sätt. En brytning kan deraf uppstå, som första kammaren borde vara den sista att framkalla. En ännu besynnerligare yttring af den första kammarens sinnelag framträdde i aftonens plenum, vid frågan om Handelsoch Sjöfartsfonden. Regeringen hade föreslagit, att den årliga intraden (från tullmedlen) till denna fond skulle ingå till statsverket mot det att riksdagen öfvertoge de årliga utgifter, som voro med denna intrad förenade, uppstående redan nu ett öfverskott statsverket till godo af 50,000 rdr, hvilket komme att betydligt höjas sedanlösningssummorna för Öresundsoch Scheldetullarne upphört. Gentemot detta tillmötesgående från regeringens sida hade flertalet af andra kammarens ledamöter i statsutskottet ställt beslutet , för Bin del och under förutsättning af rege