Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1869, sida 2

denten Serrano förmanade derefter i et tal till försonlighet och till det möjligas hastigast påskyndande af cortes arbeten för att så mycket bättre kunna förebyggs r hotande faror. Stort bifall åtföljde dett: tal. Prim bekräftade i ett tal sin fullkom liga enighet med Serrano, protesterade mo det rykte, som påstått, att provisoriska re. I geringen arbetade på att på thronen återuppsätta den störtade dynastien eller ati som thronkandidat framställa någon viss furste, samt förmanade medlemmarne att modigt fortgå på revolutionens väg. Amiral Topete afgaf förklaringar öfver sitt förbällande och skördade stort bifall. Öfver de nuvarande förhållandena ilandet lemnar en korrespondens från Madrid saf den 19 dennes följande intressanta meddelanden: Oaktadt den indolens, som är egendomlig för spanska nationen, måste det likväl antagas, att det hos flertalet af de allvarligt sinnade medborgarne finnes en ötvervägande sträfran efter lugn och ordning i staten, och det är bärpå, som republika nismen strandat. Ty buru bedröflig den sannin gen än är, att de spanska konungarne under mån ga generationer gjort allt sitt till för att bringa de monarkiska principerna i vanrykte och derigenom arbeta republikanismen i händerna, så är det likväl alltför många förhållanden, som tala, om icke direkt för monarkien, så i hvarje fall mot republiken. Först och främst saknar det republikanska partiet en man, som på samma gång har ärlighet och skicklighet i nog hög grad för att vinna inflytande hos och samla omkring sig en stor och mäktig del af befolkningen, samt för att ställa sig i spetsen för landet. Man har öfverflöd på talanger, lysande talanger, skribenter med framstående kunskaper och theoretiska insigter; men ingen af dem anses ega en så praktisk duglighet och erfarenhet, som skulle vara af nöden för att kunna genomföra och framförallt upprätthålla en lugn och väl ordnad republikansk statstorm. Orense, markis af Albaide, som till namnet är partiets chef, är en rik och förnäm man, hvilken — både till följe af dessa egenskaper och på grund af sin redbara och hederliga karakter — är fullkomligt fri från hvarje misstanke om personlig eller politisk oärlighet. Men han är redan temligen till åren, af ett vekt lynne, om han än understundom påtalarestolen spelar ett rytande lejons roll, och — hvad än värre är — han har alltid gjort sig känd mera för sin goda vilja än genom verklig förmåga. Emilio de Castelar, som vid 20 års ålder blef utnämnd till professor i historia vid universitetet, är måhända en af de utmärktaste talare, som någon parlamentarisk församling i Europa kan uppvisa. Han förenar med en glödande enthusiasm denna skarpa logik och denna skicklighet att alltid beherrska sitt ämne, hvilket gör en så utomordentlig verkan på tribunen och i oppositionens läger, men som är af blott negatift värde, då det gäller att med säker hand ställa sig vid rodret. Han är folktribun i detta ords bättre mening. Han är en ideolog, en af dessa män, som få så stor betydelse genom de frön, de utså hos sina folk, och som bana väg för reformerna samt i nödfall för revolutionerna, men som — då de kommit till makten, ingenstädes i verlden visat sig i stånd till att sjelfva styra, eller t. o. m. att ens styra sig sjelfva. General Pierrad är en tapper krigare och redlig medborgare, men statsman är han visserligen icke. Kunde republikanerna deremot räkna Rivero för en af sina, så skulle de hafva en man med full kraft att höja sin fana. Nicolaus Maria Rivero anses af mängden som den störste af revolutionens män; han har under en lång följd af år med outtröttlig kraft och uthållighet kämpat för de demokratiska idcerna; han har från revolutionens början i sin egenskap af alkald i Madrid inlagt stor förtjenst, och hufvudstaden har uteslutande honom att tacka för, att den blifvit fri från de blodiga och ohyggliga skådespel, som förekommit i Cadix och Malaga. Han är mera populär än någon annan och blef nyligen vald till president i cortes, men med allt detta är han icke republikanernas man, hvilket bäst synes deraf, att de just vid presidentvalet icke uppställde honom, utan Orense som sin kandidat. Men utom denna väsendtiiga svårighet att finna en man, som kunde ställas i spetsen för republiken, samt med anseende och kraft nog för att motarbeta de intriger, som från många sidor skulle spelas för att kullkasta densamma, förekommer ännu en annan evårighet mot det republikanska styrelsesättets införande. Skulle det blifva en republik, une et indivisible (som den franska på sin tid), eller en federation efter schweiziskt eller noramerikanskt mönster? Om nna fråga har man inom partiet sjelft på intet tt kunnat öfverenskomma. I verkligheten är de spanska provinsernas enhet — ehuru en sådan till skenet förefunnits under de sednaste fyra århundradena — helt och hållit illusorisk. Den administrativa föreningen har icke förmått sammansmälta kefolkningens seder eller temperamenter, knappt nog deras språk. Ännu i dag — och de tvenne sednaste decennierna sägas likväl hafva verkat mera för den nationella enheten än de föregående tre århundradena tillsammantagna — äro spaniorerna först och främst castilianer eller arragonier eller andalusier eller catalonier och intressera sig blott föga för de riken som icke äro deras eget. Det är uppenbart, att utan den sammanhållningspunkt, som alltid ligger i monarkens person och den monarkiska regeringsformen, skulle le provinciella intressena komma att kifvas med hvarandra till afgjord skada för regeringsmaktens inseende och rikets styrka. Å andra sidan skulle let strida alltför mycket mot andan i vår tid -nationalitetsprincipens tidsålder — att upplösa en redan. bestående statsenhet, hvilken dock, när ult kommer omkring, består af homogena delar med gemensamma intressen och historisk näfd, för tt, under sträfvandena för vinnande af en federaiv union — göra det hela så mycket lättare tillngligt för någon af de fiender, som blott vänta att gripa bytet. Med en något större public irit i nationen ser jag dock någon möjlighet för, tt en odelad republik skulle kunna bestå, men en ederativ republik — skulle vara detsamma som tt sätta Don Carlos på thronea inom sex mänaler.Sedan korrespondenten framhällit skälen ör hrardera af de ösriga thronkandidaernas omöjlighet, yttrar han i asseende på sertigen af Montpensier:Det synes således verkligen, som om len spanska revolutionen under dessa fyra sem månader gått i en cirkel och omsiler, som ,Times nyligen! yttrat, vände illbaka till sin utgångspunkt — hertigen f Montpensier. Progressisterna visa sig ner och mer benägna för en kandidatur, frer hvilken de vid revolutionens utbrott cke kunde göra sig nog lustigaTURKIET. En korrespondent från Konstantinopel si ll ,Indep. belge meddelar närmare uppysningar om de omständigheter, som framallat krigsministern Namik Paschas af8 kedande. Mellan denne minister och de C riga medlemmarne at kabinettet hadesf tändigt rådt tvedrägt. Namik hade — enom det af sultanen honom visade stora t 8 t h e mem ÅA örtroendet och det understöd hans son, )Jemil Pascha, sultanens förste kammarerre, lemnade honom i palatsets inre — ehandlat sina kolleger på ett föga pasande sätt aah haradt Jam mg sa