Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 2

till en spatsergång genom fuktigt gräs och blöta åkerfält. — Detta talar visserligen icke mycket till de fremmande gästernas fördel, anmärkte majoren, skenbart likgiltig, — men derigenom hafva vi icke kommit saken en tum närmare, heh! Personerna ha varit här och kanske beträdt slottet, men hvilka de voro förblir ännu en hemlighet, likasom förut. — Om herr majoren kanske frågade herr von Lehmburg, anmärkte Herzbusch blygsamt, — så kunde väl någon upplysning erhållas. — Jag behöfver ej; fråga någon mera, svarade majoren kort, ehuru ej ovänligt, — den som mycket frågar, erhåller många svar, heh, och så vigtig är icke hela bistorien, att jag skulle vilja utbasuna den för Pål och Per. Afven ni bör icke anse saken allt för vigtig, min vän, heh, förstår ni mig? Har ni någon misstanka rörande de omnämnda personerna, så uttala den nu och dermed är hela saken afgjord. — Endast. öfver den ene personen har jag mina egna tankar, herr major, dock mera med afseende till föregående tilldragelser, än att serskilda kännetecken nu hade vägledt mig. 4 — Och hvem skulle den ene personen hafva parit? Ä — Jag skulle misstaga mig mycket, om mannen med de högklackade stöflorna icke vore herr Magnus — — — Uttala inte namnet, min vän, utbrast majoren, likasom träffad af ett skarpt vapen, ehuru omnämnandet af detta namn knappt kunde öfverraska honom, — yttra inte hvad ni ej kan bevisa. Om den som ni har i tankarne ville komma till Hain