Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 2

lemnade slottet, än personer som hade ingått dit: . 0. — Åtminstone som tagit den antydda vägen, herr major. : — Alldeles rätt; min vän. Säg mig nu, har ni någon åsigt rörande de hemlighetsfulla gästernas karakter? — Af det aktningsvärdaste slag tycktes de just inte ha varit, herr major, om jag så får uttrycka mig. Majoren nickade medgifvande; ett drag af det djupaste själslidande utbredde sig öfver hans ädla gubbansigte, och det dröjde en stund innan han så till vida hade bekämpat sin inre rörelse, att: han kunde fortsätta med, ett tvunget Inn. — Uvarför icke af det aktningsvärdaste slag, min vän? heh; frågade han. — Fruntimret bar, som spåren tydligt utvisade, nedtrampade och söndriga skor, som man stundom ser på tiggerskor i staden; hon kunde således aldra minst passa i herr yon, Lehmburgs sällskap. — Ni menar: passa i. mi trädgård, afbröt majoren, stolt tillrättavisande, ehuru med smärtsamt darrande läppar. . — Godt, herr major, återtog skogvaktaren, vördnädsfullt och deltagande, ty. han torde anat hvad som i detta ögonblick rörde: sig inom den gamle herrns bröst. — Likaså. förhöll det sig med. de båda männens spår, Den nemligen, som först hade stigit. im i trädgården i sällskap med fruntimret, bar fasta, grofva becksömsstöflor, som arbetskarlar vanligtvis begagna, hväremot den andre var beklädd med högklackade, , ursprungligen ganska fina stöflor, hvilka, ehuru snedgångna och lappade, döck knappt Lade varit lämpliga