Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 2

ej unnat dem någon ro, medhjelpare, som skola hota dem och draga dem djupare ned i förderfvets pöl! O, jag kan glädja mig åt en skön lefnadsafton! : Han log bittert. Kränkt stolthet, djup själssmärta och en hemsk sjelfironi talade ur detta leende; men det tycktes som hade hans nedslagenhet nått ett slut derigenom. Med en stolt och sjelfmedveten rörelse upplyftade han sitt hufvud. Men den som nu blickat in i de klara ögonen, den som hade sett huru den ärevördige gubben med fasta steg och rak militärisk hållning vandrade genom rummet, huru han till och. med efter några minuter tände sin långa pipa, den hade ej anat, att ett såradt hjerta skälfde och blödde bakom det lugna yttre, att smärtsamma tankar jagade hvarandra och att de genom förödmjukad stolthet vildt upprörda vågorna åter lugnades under inflytelsen af denna oböjliga stolthet. XV. På gyldene trädet. En häftig, af iskalla regnskurar åtföljd November-storm brusade genom hufvudstadens gator. Ehuru lyktorna hade blifvit tända redan för en timma sedån, voro gatorna, isynnerhet i förstäderna och de från de rikare qvarteren åflägsnare delarne, föga befolkade. Den, som ej af ingångna löften eller förpligtelser tvangs att utsätta sig för det kalla, ruskiga vädret, föredrog att stanna hemma i sin boning, huru enkel och torftig den än var, och med en känsla af välbehag lyssna till