Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 2

jag hvad han skall tro om de snygga brorsönerna, men hans stolthet låter honom ej erkänna, att en herr von Lehmburg kunde begå en ärelös handling. Men vi äro ännu till hands, slöt han med en anstrykning af trots, — rätt måste vara rätt, skulle jag också förlora min goda plats! Då Herzbusch hade lemnat majoren, qvarstod den sistnämnde en stund, likasom sastvext i midten af rummet. Icke längre tvungen att bevara det yttre skenet hängaf han sig omedvetet åt den känsla, mot hvilken han så länge hade kämpat med uppbjudande af alla sina Själskraster. Det stolta uttrycket försvann från det sköna gubbansigtet, hans hufyud lutade sig mot bröstet och likasom kraftlös sjönk den höge gestalten tillsammans. — De. hafva bestulit mig, ättlingarne af den gamla samiljen von Lehmburg, hviskade hans bleka läppar, — de, hafva bestulit mig. och ålagt mig att bära en-ny förfärlig hemlighet. De. kunde. ej. afvakta min död, för att sända de par tusen thaler, som jag tilltänkt dem, dit redan. så mycket gått genom. deras händer. En tår darrade i hans gråa ögonhår. — Allt, allt, till och med mitt lit hade jag med glädje offrat, om jag derigenom hade kunnat bespara mig. denna gränslösa skymf, grubblade majoren. vidare. — De eländiga, de visste att de kunde begå sin skändliga handling ostraffadt, att jag allrig skulle uppträda såsom anklagare mot lem. O, min Gud, jag deras anklagare! Jag måste dölja skymfen samt till och med skygga för mina egna underlydande. Jm de dock hade varit ensamma om lådet; men de hade medbjelpare, hvilka