en mycket aktningsvärd ung man, — men derom är nu inte frågan, heh! Vi afvika från det egentliga målet, hvarför jag har kallat er hit. Jag önskade veta om ni har sett den person eller de personer, som besökte min herr brorson den omnämnda natten? . — Nej, herr major, jag såg dem inte, emedan jag, på herr von Lehmburgs önskan, afstod från att följa dem. — Alldeles rätt gjort af er, ni kan således inte ana hvem det har varit? Vid dessa ord riktade han sina klara blå ögon, hvilka förrådde en ängestlull spänning, genomträngande på skogvaktaren, likasom ville han läsa i hans inre. Den sistnämnde uthärdade blicken lugnt och svarade: — IIerr major, ehuru jag icke såg pergonerna ansigte mot ansigte, så stod det mig likväl fritt att efter dagens inbrott undersöka slottets omgifningar, och det har jag äfven gjort. Majorens ansigte uttryckte det lifligaste intresse. — Och hvad fann ni, min vän? frågade han derefter tvekande, likasom hade han fruktat för svaret. — Tätt bakom slottet på den fasta sanden kunde inga spår upptäckas; men det är otvifvelaktigt att de spår, som jag fann i köksträdgården, förde rakt in i slottet och åter bort deritrån. — Ni talar om flera spår? — Ja, herr major; spåren af en man och ett fruntimmer förde från vägen öfver trädgårdsmuren nära ladan; deremot hade de, som förde tillbaka till vägen, blifvit ökade med ännu en mans. — Deraf framgår, att en man mera