Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 3

er a — bilis, en ny jordart; men i Frankrike fann man snart derefter, att den var helt enkelt kol och att då man förbränner en diamant i tillgång på luft, erhåller man endast vanlig kolsyregas. För en kemist är en diamant och ett stycke kol detsamma. Man har dock funnit att diamanter vid vanliga eldsvådor ej alldeles förstöras, utan verkligen kunna tagas vara på, fastän de då förlorat betydligt i glans o. s. v. Efter den stora branden i Hamburg påträffades illa tilltygade diamanter i askhögarne och såldes till vrakpris, men kunde genom slipning återvinna sin glans och åter komma till stort värde. Man har länge trott, att en diamant icke kunde sönderslås, och derför har ofta diamanter blifvit lagda på ett städ för att med en hammare profvas, om de voro äkta. Det har uppgifvits, att en äkta diamant efter ett sådant slag med hammaren skulle nedsjunka i städet, men ingalunda splittras, hvilket dock visat sig vara oriktigt, och hade genom sådana hammarslag många diamanter förderfvats. En diamant kan verkligen sönderslås. Under skildringen af diamanternas historia nämnde föreläsaren, att dessa ädelstenar påstås hafva varit sedan mycket aflägsna tider kända och värderade i Indien, iastän de först under Karl VII:s i Frankrike tid kommit i bruk i Europa. Det skall hafva varit Agnes Sorel, som först bragt dem på modet, ehuru man vid den tiden ännu icke i vår verldsdel lärt sig att slipa, en konst som då var känd endast i Indien. Louis von Berghem är namnet på den man, som i Europa först, år 1456, fann på konsten att klyfva diamanter och genom gnidning at deras ytor förändra dem. Då först stego de också i värde och blefvo föremål för stor uppmärksamhet. Den förste, som åt von Berghem gaf en större beställning, var den bekante hertigen af Burgund, Karl den djerfve. Han egde ett stort antal diamanter, af hvilka flera sedan baft en ganske vexlande historia. I början slogo diamantsliparne sig ned i Paris, och en tid lärer det der hafva funnits några och sjutio sådana. Men då flertalet af sliparne voro protestanter och judar blefvo de under politiska och religiösa försöljelser fördrifna, hvarefter Amsterdam blef den egentliga diamantslipningsorten och är numera nästan den enda stad, de denna konst idkas. Den första qvaliteten diananter går från Amsterdam till England, den anda till Paris, den tredje till Nordamerika och anda delar af verlden. De flesta diamante förskrifva sig från Indien och Brasilien, men nan finner sådana äfven på Borneo och, enligt a uppgift, som dock tål vid ytterligare bevis, i Urlska bergen. Också i NordAmerika hafva de pträffats och på sednare tid äfven på Kap Den franske resanden Tovernier, hvilken besökte Indien i medlet af sextonhundratalet och der uppehöll sig i en lång följd af år för att köpa diamanter, har redogjort för de indiska förhål:andena i detta afseende. En indisk furste lärer hafva lemnat efter sig diamanter till en vigt af — 400 skålpund! Men den goda tiden är nu förbi. Alltsedan England fick Indien i besittning lärer blott en diamant af 84 karats vigt hafva påträffats. I Brasilien begagnade guldvaskarne i början diamanterna till spelmarker, och först etter en sådan vaskares resa till Indien kom man underfund med diamanternas stora värde. Sedermera har i Brasilien ofantliga qvantiteter af diamanter påträffats. Man uppgifver den totala vigten ända till 2 tons. Efter att hafva gifvit en skildring af diamanternas uppkomst och beskrifvit huru diamantvaskningen verkställes samt vidrört huru de stigit i pris alltefter som priset på slafvar i Brasilien stigit och att diamantpriset sannolikt kommer att än stiga, då slafvarne i nämnde land väl också en gång frigifvas, lemnade prof. Nordenskiöld några uppifter om vägningen af dessa ädelstenar. Karat är från början namnet på en afrikansk böna, hvilken begagnats att väga guld i Afrika och sedermera såsom vigtbestämmande för diamanter öfvergått till Indien. En karat är lika 4,7 korn. Den största diamanten uppgifves vara den s. k. Braganza, en från Brasilien kommen portugisisk kronjuvel, men ingen tillåtes att undersöka den och man har betviflat att den verkligen är äkta. Den uppgifves a 1,SS0 karat. Den andra i ordningen skall a den, som har namnet Mattam och eges af en inhemsk furste på Borneo. Den lärer väga 376 karat. IIollandarne hafva gjort stora anbud för att komma i besittning af denna diamant, men förgäfves. Dernäst i ordningen kommer Koinor, hvars historia går långt tillbaka i tiden och uppgifves vara känd redan 50 år före Kristi födelse, men först år 1300 i vår tidräkning har man fullkomligt reda på den, då den togs i en eröfrad stad, hvarefter den utgjort föremål för många blodiga strider och under lång tid i Indien betraktats som en sinnebild af makten. Föreläsaren lemnade en intressant skildring af denna diamants öden. Här må endast nämnas, att den slutligen under sednaste stora upproret i Indien togs som krigsbyte af engelsmännen och köptes af ostindiska kompaniet, som skänkte den till drottning Victoria. Den blef omslipad, men förlorade derigenom och skall från att, enligt uppgift, en gång hafva vägt 4S0 karat, numera hålla endast 106. Den fjerde stora diamanten är Orloff, som etter åtskilliga öden kom från Indien och slutligen såldes till Catharina II i Ryssland för 450,000 rubel kontant samt en lifränta af 20,000 rubel om året, hvarjemte säljaren erhöll adlig värdighet. Dernäst kommer Regenten, hvilken skall vara den vackraste af alla, fastän i anseende till storlek blott den femte. Den eges af franska staten och är funnen i Indien af en slaf, som bjöd den åt en sjöman, som skulle hjelpa honom att rymma. Sjömannen dränkte slafven, sålde diamanten för 1,000 pund sterling åt en engelsk guvernör, förstörde snart pengarne och hängde sig derefter. Köparen vågade aldrig sofva två nätter å rad på samma ställe, af fruktan att man skulle röfva diamanten från honom. Slutligen köptes den af hertigen af OÖrlans för 2 millioner fr. och den blef sedan fransk kronjuvel. År 1792 stals den, men återfanns efter någon tid. En sjette diamant at stort värde, hvars historia man känner, är den s. k. Saney, hvilken var bland Carl den djerfves diamanter och är utmärkt för sitt rena vatten och starka glans. Efcer slaget vid Nancy skall den hafva påträffats hos den stupade hertigen. En tid egdes den af konungen i Portuga!, som pantsatte dän hos en bankir i Schweiz, hvilken skall hafva sålt den till en hugenott vid namn Sancy, som skickade den till konungen af Frankrike. Det bud, som skulle öfverföra diamanten, blef under vägen dödadt och plundradt, men hade sväljt ädelstenen, som dock sedermera utsicars ur likets ineltvor, hvarefter den lades till de franska kronjavelerna. Napoleon I sålde den. I våra dagar har den egts af furst Demidoff, men lärer nu hafva återvändt till Orienten, Vi hafva, yttrar Dagbladet, hvarur denna redogörelse är hemtad, tyvärr ej tillfälle att här gifva en redogörelse för prot. Nordenskiölds skildring af öfriga ädelstenar, såsom safiren, rubinen, smaragden, opalen, topasen 0. s. v. samt huru föreläsaren slutligen öfvergick till frågan, huruvida de ädla stenarne verkligen kunna eftergöras eller icke. Vi nämna endast, att han ansåg det en imitation af diamanter icke tyckes numera försökas af någon åtminstone framstående vetenskapsman, hvarför 22 — 2 Ö TO.— Ae.