Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1869, sida 2

—— — jag inte misstar mig, så har han anfallit fredliga vandrare på öppna landsvägen. — Åh, är det ni, herr von Lehmburgg utbrast Herzbusch förvånad och nalkades närmare, — förlåt, men jag trodde att ni redan hade rest, och kunde således inte vänta att träffa er här. — Det var min afsigt i början. att endast stanna ett par timmar, för att låta mina hästar pusta ut, men då qvällen öfverraskade mig, föredrog jag att stanna qvar öfver natten. — Det kunde jag inte veta, herr vom Lehmburg, anmärkte skogvaktaren höfligt, i det han långsamt började gå bort mot muren, medan Theodor följde honom tvekande, — men, förlåt mig, jag känner min hund, han är ond endast mot fremlingar. men inte ifall de befinna sig på vägen. Han skulle svårligen ha gjort: larm, om inte de personer, som han: skrämde derborta, hade befunnit sig på denna sidan om muren; — herr von Lehmburg måste sjelf ha hört det. —Ja, ja, min käre IIerzbusch, jag hörde ett misstänkt ljud, svarade Theodor med egendomlig brådska, — och emedan jag visste att ni var frånvarande, gick jag ut för att öfvertyga mig om orsaken dertill. Det tycks emellertid inte ha varit något, — kanske ett fördröjdt älskande: paår — — — Någon stiger öfver muren, a2rbröt skogvaktaren och påskyndade sira steg, ty hans öfvade öra urskiljde att de öfversta lösa stenarne på muren, rubbades af någon tyngd, — jag vill åtminstone ta. reda på hvem som nar inträngt här så sent på natten. (Forts.)