ter hyste för den orleanska dynastien, för nyades anbudet, att hertigen af Orle ans skulle taga befälet öfver en armå vic cataloniska gränsen. Det var med anled ning af denna uppmaning, som hertiger hade infunnit sig på Cadix redd för at af cortes begära uppfyllandet af regentskapets löfte. Olyckligtvis voro omständigheterna mycket ogynnsamma i detta hänseende, ty cortes ogillade hvad regentskapet gjort och begärde att hertigen på passande sätt skulle anmodas att lemna Cadix. Flera spanska generaler — isynnerhet ODonnel — sågo snedt på bertigens ankomst, likasom engelsmännen, hvilka opererade tillsammans med spaniorerna, endast nödigt ville hafva en utländsk furste som anförare i den spanska armen. Hvad som gjorde utslaget, var den ganska riktiga öfvertygelsen hos cortes, att hetigens af Orleans namn, långt ifrån att väcka sympatier hos den fiendtliga franska armben, tvertom skulle föröka dess harm och raseri. Efter en mängd fruktlösa förhandlingar blet hertigen omsider (den 3 Oktober 1810) nödsakad att åter lemna Spanien. Sonens öde har hittils i många afseenden liknat fadrens. Man torde påminna sig, att hertigen af Montpensier under uppresningen i Cadix (i början af December 1868) likasom fadren erbjöd den provisoriska regeringen i Madrid sin hjelp samt att han redan hade kommit till Gibraltar ombord på ett krigsskepp, då ett skyndsamt afsåndt bud från regeringen anmodade honom att vända om. Det skall förmodligen snart gifva sig huruvida hans fikande efter spanska thronen skall vinna sympatier inom cortes.