Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1869, sida 1

Det var en enkel hake, som han begagnade, men knappt hade han dermed undersökt låset i två minuter, förrän han plötsligt mötte ett fast motstånd och rigeln sprang tillbaka vid hans tryckning. Pröfvande drog han på lådan; den gaf vika, men han öppnade den blott en half tum. — Nådig herrar, jag har uppfyllt mitt löfte, sade han derefter, i det han blygsamt drog sig tillbaka ett steg och obemärkt utbytte en blick al hemligt förstånd med Cornelia, — hvarjo arbetare är sin lön värd, derför vågar jag erinra de nådiga herrarne, att jag ej lefver i lysande förhållanden och endast är anvisad till min förtjenst. Utan att svara ville Magnus tränga sig förbi Sauer; då lade Theodor sin band på lådan. — Hallt, ropade han, — ingenting öppnas, förrän jag vet att allt åter kan tillslutas likasom förut. — Utan tvifvel, svarade Sauer grinande, — det kommer bara an på att höja min ersättning med ett par thaler. — Det är en bisak, återtog Theodor, — äfven utan er påminnelse skulle vi rikligen ha ersatt er lilla möda; — låt oss således gå till verket. Vid dessa sista ord, som egentligen gilldo hans kusin och snarare framrosslades än talades, drog han ut lådan så mycket, att han kunde få en öfverblick af dess innehåll. Magnus stod bredvid honom och spejade girigt mellan de väl ordnade papperen. Ingendera vägade tala eller utsträcka handen efter de nu fritt tillgängliga föremålen. Det var som hade ett sista spår af skygghet afhållit dem i det sista, afgörande