Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1869, sida 1

fot med hela verldens polis, än under en timma bedraga och missleda så ensaldiga menniskor, hvilka troligtvis räcka fram venstra kinden, om de ha erhällit ett slag bå den högra. Hon skrattade hest och rått. — Spott och hån kan jag fördra — men dessa bevis på blind välvilja, — fortsatte hon sina betraktelser, — hu, jag måste tvinga mig för att vara lugn vid deras hjertliga ord, — åtminstone för att inte springa min väg. — Hvem kunde tro att menniskor skulle yttra så kärleksfalla, rörande ord till en tiggerska? Och dessa vänliga, redliga ansigten, framförallt den unga flickans! Också jag hade kunnat vara sådan, hviskade hon nedslagen, och elt uttryck af vemod flög öfrer hennes slappa drag. Men straxt derefter for hon åter upp, likasom biten af en giftig orm, och olt gräsligt hån förvred hennes ansigte. hort med dessa tankar, hväste hon mellan de sammanpressade läpparne, — allt är dock lögn och bedrägeri. Om det går dem bättre än mig, så är det endast derför att de haft mera lycka, och jag har rätt att hämnas på dem derför. Bah, hvad angår mig deras goda mening? Också jag vill lefva, — alla menniskor vilja lefva, — den ena på ett, den andra på ett annat sätt, och de få dagar, som ännu kunna vara mig förunnade, dem vill jag njuta så vidt mina medel tillåta det. Och efter detta lifvet? Därskap! Hvad jag här har, det vet jag, men hvad decborta förestår mig har ingen ännu sett. En sandkulle är allt hvad jag önskar och hoppas efter en glad, jordisk tillvaro. En glad tillvaro? hriskade hon hest och: