Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1869, sida 1

undföll det honom, att hennes ömhet för barnet blott yttrade sig stundtals, och då med våldsam häftighet, hvarefter andra tankar plötsligt tycktes uppfylla hennes själ. — Mycket, mycket olycklig måste den arma vara, sade han sakta till sin maka och dotter, då dessa gingo förbi honom med barnet framåt byn, — men hon är ingen vanlig person. Sök derför att skona bennes känslor så mycket som möjligt. Rosa och hennes moder nickade nästan omärkligt till tecken af medgifvande; pastorn gick fram till den fremmande, och långsamt vandrade det lilla sällskapet mot den mellan de aflöfvade träden framskymtande prestgården; moder och dotter voro kärleksfullt sysselsatta med det bleka, afmagrade barnet, som tycktes befinna sig oändligt väl på Rosas armar, hvarunder de rådgjorde om hvilka kläder af deras egna, som skulle passa bäst för deras skyddslingar. Pastorn deremot uppmuntrade sin foljeslagerska med fromma ord och besvarade samvetsgrannt hennes stundom framkastade frågor, rörande majoren och hans hus. Ingen märkte dervid de spejande blickar, som fremlingen kastade omkring sig under de sänkta ögonlocken, likasom för att noga inprägla byns belägenhet i sitt minne; ännu mindre varseblefvo de goda menniskorna det till hälften medlidsamma, ill hälften elaka leende, som ryckte omkring hennes läppar, då Rosa eller pastorskan tilltalade barnet med smeknamn, Och sålunda gingo de framåt. Innerlig barmhertighet och menniskokärlek, barnslig oskuld och, — men hrem kunde veta hvilka lidelser, som rörde sig inom den i